"Glöm inte att man kan äta upp en elefant bara man skär den i tillräckligt små bitar"
- Ryskt ordspråk -
Tja, vad ska man säga. Det är mycket nu!
2012 har verkligen blivit året då allt hände på en gång för mig! Här ska vi nu se om vi kan summera allt utan att något blir bortglömt.
Grej nr 1: Först bytte jag jobb. Tyvärr var det ännu en gång ett vikariat men jag fick i alla fall spendera 5 underbara månader med världens bästa kollegor på världens bästa arbetsplats!
Grej nr 2: Skillsmässa. Tja, vad ska man säga? Om inte känslorna finns där så finns de inte och då måste man släppa taget. Det är ingens fel att det blev såhär. Det bara är som det är! Det är bara att göra det bästa av situationen och gå vidare. Huvudsaken är ändå att alla kommer överens och att barnen mår bra. Allt annat måste bara fixa sig på något sätt. Eftersom fd maken är en sån som tycker om att pyssla i köket ansåg jag att jag skulle flytta ut i fall att en mindre lägenhet skulle betyda sämre kök. Men i vår lilla kommun blir det förstås aldrig riktigt som man tänkt sig!
Grej nr 3: Efter löfte om en viss lägenhet, som jag då förstås redan hade inrett klart i mina tankar osv, fick jag beskedet att dom tyvärr i misstag gett bort den till någon annan! Som tur var fanns det en annan lägenhet mycket närmare exet som dessutom var större dit jag skulle få flytta om ett par veckor. Döm om min förvåning när jag kommer in och hittar världens underbaraste kök! Tja, alltså, det är klart att där finns saker man skulle vilja ändra på. Det är trots allt en radhuslägenhet ägd av kommunen men nog e jag nöjd!
Grej nr 4: Ny kärlek! Ibland händer allt liksom åvanpå varandra! Det var absolut inte planerat men man måste ju ta chansen när den kommer, eller? Så samma vecka som skilsmässopappren undertecknades kom en ny man in i mitt liv. För mig var det nog en liten chock men tydligen hade omvärlden uppfattat signalerna långt före jag gjorde det själv. Där ser man. Så är det! Är man gift tittar man inte på andra. Eller åtminstone inte jag.
Grej nr 5: Nya jobbet tar slut och planerna för framtiden är mycket osäkra. I och för sig brukar det ju alltid komma något så jag är inte SÅ nervös men det här med att inte kunna planera gör mig liiiiite nervös i alla fall. Mitt liv ska vara nerskrivet i kallendern MINST 4 månader på förhand. Nu just vet jag inte ens vad som händer nästa vecka. Snacka PANIK! Andas in, andas ut och släpp ner axlarna Kaisa. Det ordnar sig precis som allt annat!
Grej nr 6: Operation! Just precis operation! Förra veckans måndag genomgick jag mitt livs första operation och nu just försöker jag hållas lugn för att kunna läka så bra som möjligt. Men kära nån så svårt det är att vila! Myror i brallan och nervsläpp! Här byggs pussel på löpande band och jag kan inte ens ha hunden eller ungarna här eftersom jag inte får lyfta eller anstränga mig!
Det är helt otroligt hur nervös man kan bli inför en operation. Själva operationen var för mig egentligen en bisak. Det var nedsövningen som var problemet. Att släppa kontrollen. Nu löste det sig fint tack vare att jag tydligen i nåt slags överreaktion på lugnande i kombination med för lite sömn slocknade redan i väntrummet! Döm om min förvåning när jag vaknar till i uppvakningsrummet och inte minns att jag blivit sövd! Där låg jag och funderade "har jag tappat minnet?" "är det meningen att man inte ska minnas?" "vad var det sista jag gjorde?". Det sista jag minns är att jag tog en Allers tidning och satte mig bekvämt tillrätta i en mjuk och skön länstol med en flece filt över mig. Nästa jag minns är att jag vaknar med FLÄSKLÄPP!!! VAD har hänt min läpp?! Det vet vi inte ännu heller men eventuellt har jag i något skede bitit ihop och fått läppen emellan. Troligen har jag samtidigt bitit sönder en tand för senare i veckan får jag köra akut till tandläkaren och plocka ut tanden som hade rämnat helt och hållet ända upp till roten.
Nåja, där har ni nu summeringen. Nån som vill ta över mitt år? Eller åtminstone en del av det? Känns som att det är lite trångt i min livskallender!
Tjing tjingeling!
Kaisa
söndag 27 maj 2012
fredag 25 maj 2012
vem är jag - part 3
"Snälla flickor kommer till himlen, dumma hur långt som helst!"
Ja man kunde nästa fått för sig att det var så vi tänkte när vi började flytta ner mig från Jakobstad till Vasa! Eftersom jag hade bestämt mig för att inte nämna några namn i min blogg så får vi nu ta en slumpvis vald kompis och kalla henne för Juliana! Juliana låter fint. Eller kanske Blondie. Fast med tanke på vad vi senare under sommaren också hann anklagas för, nämligen att gå på gatan. (och för att inget ska missförstås så är det förstås så att vi faktiskt gick/promenerade på gatan å inget annat) så kanske Bunny skulle passa bra. JEPP! Beslutet taget. Det får bli Bunny!
Tja, företaget av slutades. Jag sökte jobb i Vasa med uuuuuuruselt resultat. Det var så pass att dom på supermarket-X faktiskt utryckte sig i termer "Du är överkvalificerad så tyvärr kan vi inte anställa dig". Det blir lätt så när man inget annat vill än att sitta i kassan. Dom vill ju helst ha såna dit som dom kan ge praktikantlön till och det kunde de inte åt mig pga för mycket arbetserfarenhet och erfarenheten efter att ha haft eget företag.
Naturligtvis gick jag också till arbetskraftsbyrån. Där fick jag dock rådet att börja studera för så länge som man var under 25 och inte hade en examen så kunde man inte vara registrerad som arbetssökande! Tja, vad ska man då göra? Jo man söker förstås till en skola även om man inte har något som helst motivation att studera och inte heller vet vad man vill bli "när man blir stor". Jag och Bunny satt en hel kväll och funderade på olika alternativa utbildningar. Eftersom jag ändå inte visste vad jag ville eller kunde bli så tog vi beslutet att jag sulle studera på samma inrättning som Bunny! Sagt och gjort! Jag sökte in och SLAPP IN!!! Ja eller, ehe, det är väl klart att jag slapp in! Man e väl bäst! Inte för att jag vill skryta men MATTE det är min grej det!
Sagt och gjort! Nästa steg i utvecklingen var förstås att söka bostad. Eftersom Bunnys rumskompis skulle flytta ut så sökte jag och fick hennes rum och jag skulle alltså flytta in hos Bunny! Det är NU som vi kommer till vårt livs märkligaste, längsta, roddigaste, mest fartfylda, tröttsamma och roliga helg! ATT det kan vara så invecklat att köra ett par omgångar möbler och dittan/dattan från Jakobstad till Vasa! DET hade nog ingen kunnat tro! Det kommer att vara oss ett minne för livet och tänk så många gånger som vi refererat till den helgen!
Njae, nu tror jag att jag ska vara lite fräck!
Det blev en teaser! Ni får fortsättningen nån annan gång.
Pupupupuuuu!
Kaisa
torsdag 24 maj 2012
fundileringar
"Cogito, ergo sum." - "Jag tänker, därför är jag."
-Renatus Cartesius-
Man hinner fundera en hel del när man ligger så här i en säng och riktigt känner efter hur man mår. En del säger att man ska nu inte tänka så mycket men jag är nog av annan åsikt. Visst, min hjärna lever ofta ett aldeles eget litet liv och kommer lite då och då in på icke önskade vägar men jag tror ändå att om jag begränsar den så hämmar jag på samma gång min egen utveckling. Nu får ni hojta till om ni tycker jag är helt ute och cyklar. (oj, borde kanske inte ha skrivit det där. Det kan bli det mest kommenterade inlägget genom tiderna) Jag har ju trots allt fått min hjärna att med tankens kraft acceptera den jag är och börja tycka om mig själv. Ja den har till och med kommit fram till att jag har potential! Ju mer jag funderar destu fler saker kommer jag fram till att jag nog ändå är ganska bra på! Till och med så pass att jag har EN sak jag är bäst på! Nå, den tänker jag inte gå in på nu den här gången. Kanske, kanske den kommer en annan gång.
Det som min hjärna just nu, och för övrigt annars också ganska ofta, sysselsätter sig med är att komma underfund med hur jag ska få ihop mina goda egenskaper till något som blir en helhelt och som jag senare ska kunna livnära mig på också! Hittills har jag kommit fram till följande: Musik, djur och böcker är de saker jag tycker mest om. Det jag har behov av är att få synas, att utrycka mig och att få hjälpa människor! Jag fullkomligt älskar att stå framför en hel hög med människor och hålla föredrag, sjunga, dirrigera eller informera. Adrenalinet rinner till i blodet och man får en så trevlig pirrig känsla i maggropen! MEN! Hur får jag dessa saker att bli ett yrke? Och helst då utan att behöva gå flera år i skola igen? Det är inte det att jag inte vill studera.Nej då! För jag älskar att sitta på föreläsningar och lära mig saker. Det är bara det att jag inte är en sån person som kan studera på heltid. Jag kan inte sitta med näsan ner i böcker för att lära mig något och sedan komma ut ur skolan fyra år senare och känna att allt jag kan är teoretiskt! Jag måste få mer handfast lärdom. Däremot är det här med fortbildning och olika kurser helt i min smak.
Så vad har vi hittills? Stå framför folk, leda, hjälpa, utrycka sig, djur, musik... tja, precis som vanligt hittar jag inget som allt det där passar in på. Nåja, jag ligger kvar här i nån dag ännu så kanske jag hinner utveckla mig ännu mer och hitta mitt kall. Hoppet är det sista som överger en människa sägs det ju!
Tjingeling!
Kaisa
-Renatus Cartesius-
Man hinner fundera en hel del när man ligger så här i en säng och riktigt känner efter hur man mår. En del säger att man ska nu inte tänka så mycket men jag är nog av annan åsikt. Visst, min hjärna lever ofta ett aldeles eget litet liv och kommer lite då och då in på icke önskade vägar men jag tror ändå att om jag begränsar den så hämmar jag på samma gång min egen utveckling. Nu får ni hojta till om ni tycker jag är helt ute och cyklar. (oj, borde kanske inte ha skrivit det där. Det kan bli det mest kommenterade inlägget genom tiderna) Jag har ju trots allt fått min hjärna att med tankens kraft acceptera den jag är och börja tycka om mig själv. Ja den har till och med kommit fram till att jag har potential! Ju mer jag funderar destu fler saker kommer jag fram till att jag nog ändå är ganska bra på! Till och med så pass att jag har EN sak jag är bäst på! Nå, den tänker jag inte gå in på nu den här gången. Kanske, kanske den kommer en annan gång.
Det som min hjärna just nu, och för övrigt annars också ganska ofta, sysselsätter sig med är att komma underfund med hur jag ska få ihop mina goda egenskaper till något som blir en helhelt och som jag senare ska kunna livnära mig på också! Hittills har jag kommit fram till följande: Musik, djur och böcker är de saker jag tycker mest om. Det jag har behov av är att få synas, att utrycka mig och att få hjälpa människor! Jag fullkomligt älskar att stå framför en hel hög med människor och hålla föredrag, sjunga, dirrigera eller informera. Adrenalinet rinner till i blodet och man får en så trevlig pirrig känsla i maggropen! MEN! Hur får jag dessa saker att bli ett yrke? Och helst då utan att behöva gå flera år i skola igen? Det är inte det att jag inte vill studera.Nej då! För jag älskar att sitta på föreläsningar och lära mig saker. Det är bara det att jag inte är en sån person som kan studera på heltid. Jag kan inte sitta med näsan ner i böcker för att lära mig något och sedan komma ut ur skolan fyra år senare och känna att allt jag kan är teoretiskt! Jag måste få mer handfast lärdom. Däremot är det här med fortbildning och olika kurser helt i min smak.
Så vad har vi hittills? Stå framför folk, leda, hjälpa, utrycka sig, djur, musik... tja, precis som vanligt hittar jag inget som allt det där passar in på. Nåja, jag ligger kvar här i nån dag ännu så kanske jag hinner utveckla mig ännu mer och hitta mitt kall. Hoppet är det sista som överger en människa sägs det ju!
Tjingeling!
Kaisa
upp och ner, ner och upp
"Det blev varannan vecka, sedan tusen dygn. Och jag har hjärtat fullt av stygn..."
-Mia Skäringer-
För dem som missat det så är jag alltså nyskild. Eller, ja. Hur räknas det. Prövotiden är ju ännu kvar. Så min stora skilsmässofest som jag pratat så många gånger om får vänta till hösten.
Festen ja! Jo, jag har ju funderat på det där att varför man alltid har stora bröllopsfest men aldrig ett skillsmässofest! En skillsmässa MÅSTE ju inte nödvändigtvis vara negativ. Det är klart att den i så gott som alla fall är jobbigt och ledsam men jag tror ändå fortfarande att det ibland är det bästa som kan hända. För min del anser jag att det är bättre med en lycklig skilsmässa än ett olyckligt äktenskap. Om man inte kan leva tillsammans utan att nöta hål på varandra är det nog bättre att man inte lever tillsammans och kan komma överens. Om man inte kan finna lyckan tillsammans måste man släppa taget och söka lyckan var för sig. Så varför inte då kunna fira att man tar steget ut i livet och börjar på ett nytt kapittel? Jo, för jag anser inte att jag börjar om. Det som har hänt har hänt men vi vänder blad och går vidare.
Jag tänker mig min skillsmässofest som en slags omvänd variant av bröllopsfesten. Inte så att det skall vara svart klänning istället för vit och så där men nåt slags bakvänt bröllop. Man kunde kanske börja med dans då. På bröllopen brukar man ju avsluta festen med dans. Om man skulle börja där två tiden på eftermiddan med en riktig gammaldags diskokula i taket och stroboskop och några underbara 90-tals teknolåtar i en mörklagd sal för att få upp stämningen. Sen går man vidare till att börja prata lite så där slött med alla gästerna och när alla är samlade och har kommit till rätta sätter man på lamporna och alla går till bords.
Då va d mat. Vad serverar man på en skillsmässofest? Separerade ägg? Nä! Kanske förlorade ägg! Ok ok! Jag ger mig. Det blir förstås marängsviss till förrätt. Sen tar vi en fin liten rumpstek till varmrätt och kantarellsoppa som efterrätt. OJ! Glömde kaffet! Det borde förstås serveras före svissen då. Nu har vi kommit till programmet tror jag.
Programmet skall förstås vara lite skillsmässobetonat. Jag tänker mig lekar av typ "vem bestämde i äktenskapet", "blöjstafett", "räkna vaknätterna", "favoritserien på tv" osv. Sen är det dags att dela upp bröllopspresenterna. Tja, dom flästa har förstås redan blivit delade men OM det skulle finnas saker kvar som ingendera parten vill ha, eller båda vill ha så kunde gästerna få bestämma vem som får dem! Då har man nån slags opartisk bedömmare av vem som skall få fågelbadet från första sommaren och sånt.
Gäster, ja. Jo jag tänker mig att man bjuder in de samma som under bröllopet. Med lite tur har man, som jag, kvar bordsplaceringen och allt från bröllopet och sparar därmed en hel del arbete. Programmen från bröllopet kanske kunde omarbetas en aning för att passa tillfället också.
Efter lekarna är det så dags att åka till kyrkan. Jo jag tycker faktiskt att man kunde åka till kyrkan även denna gång. Jag tycker att om man kan välsigna äktenskapet så kan man be om välsignelse även i skilsmässan. Jag tycker att man kan behöva be Gud om hjälp att få en fungerande skillsmässa och att man kan be om hjälp för att allt ska gå så bra som möjligt! För är det inte NU som hjälp och välsignelse behövs som mäst? Det här kunde faktiskt vara ett riktigt bra sätt att bearbeta en skillsmässa. Inte bara för paret som skiljer sig utan även för resten av släkten. För nog är det ju så att när man skiljer sig så påverkas hela ens omgivning. Alla känner sig tvugna att ta ställning åt det ena eller andra hållet. På det här viset kanske alla får ett positivt avslut på det hela. Nåt slags gruppterapi.
För dem som inte som vi har lyckats så bra med att bestämma om vårdnaden vore det här kanske också ett utmärkt tillfälle att diskutera den saken. Och OM det nu skulle finnas nån söt liten krukväxt eller en byrå som man har svårt att kunna bestämma vem som ska ha så kanske man kunde ta vecka vecka eller månad månad på den då också.
Tja, det här var nu bara några av mina funderingar idag. Men varför inte? Det kanske är dags att starta en ny slags tradition för att förebygga skillsmässo osämja? Är tiden mogen för mig och mina idéer?
Gå i frid
Kaisa
-Mia Skäringer-
För dem som missat det så är jag alltså nyskild. Eller, ja. Hur räknas det. Prövotiden är ju ännu kvar. Så min stora skilsmässofest som jag pratat så många gånger om får vänta till hösten.
Festen ja! Jo, jag har ju funderat på det där att varför man alltid har stora bröllopsfest men aldrig ett skillsmässofest! En skillsmässa MÅSTE ju inte nödvändigtvis vara negativ. Det är klart att den i så gott som alla fall är jobbigt och ledsam men jag tror ändå fortfarande att det ibland är det bästa som kan hända. För min del anser jag att det är bättre med en lycklig skilsmässa än ett olyckligt äktenskap. Om man inte kan leva tillsammans utan att nöta hål på varandra är det nog bättre att man inte lever tillsammans och kan komma överens. Om man inte kan finna lyckan tillsammans måste man släppa taget och söka lyckan var för sig. Så varför inte då kunna fira att man tar steget ut i livet och börjar på ett nytt kapittel? Jo, för jag anser inte att jag börjar om. Det som har hänt har hänt men vi vänder blad och går vidare.
Jag tänker mig min skillsmässofest som en slags omvänd variant av bröllopsfesten. Inte så att det skall vara svart klänning istället för vit och så där men nåt slags bakvänt bröllop. Man kunde kanske börja med dans då. På bröllopen brukar man ju avsluta festen med dans. Om man skulle börja där två tiden på eftermiddan med en riktig gammaldags diskokula i taket och stroboskop och några underbara 90-tals teknolåtar i en mörklagd sal för att få upp stämningen. Sen går man vidare till att börja prata lite så där slött med alla gästerna och när alla är samlade och har kommit till rätta sätter man på lamporna och alla går till bords.
Då va d mat. Vad serverar man på en skillsmässofest? Separerade ägg? Nä! Kanske förlorade ägg! Ok ok! Jag ger mig. Det blir förstås marängsviss till förrätt. Sen tar vi en fin liten rumpstek till varmrätt och kantarellsoppa som efterrätt. OJ! Glömde kaffet! Det borde förstås serveras före svissen då. Nu har vi kommit till programmet tror jag.
Programmet skall förstås vara lite skillsmässobetonat. Jag tänker mig lekar av typ "vem bestämde i äktenskapet", "blöjstafett", "räkna vaknätterna", "favoritserien på tv" osv. Sen är det dags att dela upp bröllopspresenterna. Tja, dom flästa har förstås redan blivit delade men OM det skulle finnas saker kvar som ingendera parten vill ha, eller båda vill ha så kunde gästerna få bestämma vem som får dem! Då har man nån slags opartisk bedömmare av vem som skall få fågelbadet från första sommaren och sånt.
Gäster, ja. Jo jag tänker mig att man bjuder in de samma som under bröllopet. Med lite tur har man, som jag, kvar bordsplaceringen och allt från bröllopet och sparar därmed en hel del arbete. Programmen från bröllopet kanske kunde omarbetas en aning för att passa tillfället också.
Efter lekarna är det så dags att åka till kyrkan. Jo jag tycker faktiskt att man kunde åka till kyrkan även denna gång. Jag tycker att om man kan välsigna äktenskapet så kan man be om välsignelse även i skilsmässan. Jag tycker att man kan behöva be Gud om hjälp att få en fungerande skillsmässa och att man kan be om hjälp för att allt ska gå så bra som möjligt! För är det inte NU som hjälp och välsignelse behövs som mäst? Det här kunde faktiskt vara ett riktigt bra sätt att bearbeta en skillsmässa. Inte bara för paret som skiljer sig utan även för resten av släkten. För nog är det ju så att när man skiljer sig så påverkas hela ens omgivning. Alla känner sig tvugna att ta ställning åt det ena eller andra hållet. På det här viset kanske alla får ett positivt avslut på det hela. Nåt slags gruppterapi.
För dem som inte som vi har lyckats så bra med att bestämma om vårdnaden vore det här kanske också ett utmärkt tillfälle att diskutera den saken. Och OM det nu skulle finnas nån söt liten krukväxt eller en byrå som man har svårt att kunna bestämma vem som ska ha så kanske man kunde ta vecka vecka eller månad månad på den då också.
Tja, det här var nu bara några av mina funderingar idag. Men varför inte? Det kanske är dags att starta en ny slags tradition för att förebygga skillsmässo osämja? Är tiden mogen för mig och mina idéer?
Gå i frid
Kaisa
onsdag 23 maj 2012
vem är jag - part 2
"Den som uppfattar framtiden som motvind går åt fel håll."
-Martin Held-
Var vi nu då igen? Jo! Så var det. Jag hade slutat i konservatoriet och började jobba!
Jo, redan i konservatoriet började jag jobba på kvällar och helger på en matvaruaffär i Jakobstad. Efter att jag avbrutit mina studier fick jag heltidsjobb men pga att Kesko hade bestämt att byta typ av affär på platsen i fråga avslutade köpmannen sin verksamhet och en annan tog över. I väntetiden mellan de båda jobben passade jag på att gå en företagarutbildning. DET var intressant! I flera veckor satt vi timme ut och timme in i ett litet utrymme ovanför apoteket och funderade, räknade, planerade och lärde oss en massa! Det var ett underbart gäng av människor i varierande ålder. Mycket roligt hade vi och härliga vänner hittade man där!
Sen fortsatte jag att jobba i affären under en ny köpman. Tyvärr blev jag uppsagd sista dagen på min prövotid pga att köpmannen kommit fram till att han inte hade råd att ha så många anställda som vi var. Så jag fick avsked med några timmars varsel. Det var väl inte roligt direkt men vad ska man? Jo, man gör så som jag alltid brukar göra. Gråter en skvätt, accepterar läget och ger mig i kast med nya utmaningar!
Jag gick alltså hem till min hund, Donna, grät, läste JT och fann en kioskverksamhet till salu! Ja Det är väl inget att fundera på tänkte jag och köpte hela rasket! Tja, nu gick det väl kanske inte full så smärtfritt som det lät. Det var många turer i den långdansen. Jag kopplade in företagscentralen Concordia, tog lån från Finvera, prutade och försökte få säljaren att bara sälja det han hade rätt att sälja och till ett skäligt pris osv. Jag hade tur nog att ha en mycket god vän som hjälpte mig med att leka bitch! Vi va rätt bra på det också. Så måste man vara ibland.
Företaget hade jag sedan i ca 1,5 år tillsammans med min dåvarande. Det gick nu kanske inte så bra och vi avslutade senare. Lånen blev kvar i flera år efteråt men inte att jag en enda dag ändå har ångrat att jag tog det steget! DET var en verklig skola! Blod, svett och tårar gick åt men du milde så jag växte! Jag lärde mig att även lilla JAG, även lilla, gnälliga piplisan Kaisa, klarar av saker själv! Jag fick så otroligt många erfarenheter av både det ena och det andra slaget och bara det att jag VÅGADE gjorde att jag kände mig starkare! Efter den lärdomen känns det som att jag kan klara allt!
Det är klart att det kostade mig både pengar och tid men den grund av självförtroende som jag började bygga upp i och med företaget var värt varje penni och varje sekund!
Kontentan av det hela? Tja, friskt vågat helften vunnet och vad som än händer har man alltid fått erfarenhet och lärdom för livet!
Företaget avslutades och det markerade på samma gång slutet för min tid i Jakobstad. Jag skulle vidare mot nya utmaningar! Vidare mot Vasa!
Tack och god natt!
Kaisa
-Martin Held-
Var vi nu då igen? Jo! Så var det. Jag hade slutat i konservatoriet och började jobba!
Jo, redan i konservatoriet började jag jobba på kvällar och helger på en matvaruaffär i Jakobstad. Efter att jag avbrutit mina studier fick jag heltidsjobb men pga att Kesko hade bestämt att byta typ av affär på platsen i fråga avslutade köpmannen sin verksamhet och en annan tog över. I väntetiden mellan de båda jobben passade jag på att gå en företagarutbildning. DET var intressant! I flera veckor satt vi timme ut och timme in i ett litet utrymme ovanför apoteket och funderade, räknade, planerade och lärde oss en massa! Det var ett underbart gäng av människor i varierande ålder. Mycket roligt hade vi och härliga vänner hittade man där!
Sen fortsatte jag att jobba i affären under en ny köpman. Tyvärr blev jag uppsagd sista dagen på min prövotid pga att köpmannen kommit fram till att han inte hade råd att ha så många anställda som vi var. Så jag fick avsked med några timmars varsel. Det var väl inte roligt direkt men vad ska man? Jo, man gör så som jag alltid brukar göra. Gråter en skvätt, accepterar läget och ger mig i kast med nya utmaningar!
Jag gick alltså hem till min hund, Donna, grät, läste JT och fann en kioskverksamhet till salu! Ja Det är väl inget att fundera på tänkte jag och köpte hela rasket! Tja, nu gick det väl kanske inte full så smärtfritt som det lät. Det var många turer i den långdansen. Jag kopplade in företagscentralen Concordia, tog lån från Finvera, prutade och försökte få säljaren att bara sälja det han hade rätt att sälja och till ett skäligt pris osv. Jag hade tur nog att ha en mycket god vän som hjälpte mig med att leka bitch! Vi va rätt bra på det också. Så måste man vara ibland.
Företaget hade jag sedan i ca 1,5 år tillsammans med min dåvarande. Det gick nu kanske inte så bra och vi avslutade senare. Lånen blev kvar i flera år efteråt men inte att jag en enda dag ändå har ångrat att jag tog det steget! DET var en verklig skola! Blod, svett och tårar gick åt men du milde så jag växte! Jag lärde mig att även lilla JAG, även lilla, gnälliga piplisan Kaisa, klarar av saker själv! Jag fick så otroligt många erfarenheter av både det ena och det andra slaget och bara det att jag VÅGADE gjorde att jag kände mig starkare! Efter den lärdomen känns det som att jag kan klara allt!
Det är klart att det kostade mig både pengar och tid men den grund av självförtroende som jag började bygga upp i och med företaget var värt varje penni och varje sekund!
Kontentan av det hela? Tja, friskt vågat helften vunnet och vad som än händer har man alltid fått erfarenhet och lärdom för livet!
Företaget avslutades och det markerade på samma gång slutet för min tid i Jakobstad. Jag skulle vidare mot nya utmaningar! Vidare mot Vasa!
Tack och god natt!
Kaisa
måndag 7 maj 2012
om statistik
"Det är mycket nedslående att leva i en tid där det är lättare att slå sönder en atom än en fördom"
-Albert Einstein-
Nu undrar ni säkert vad statistik har med citatet ovan att göra. Jo! Det är mycket enkelt. Låt oss säga att det i ett rum finns tio personer som har ett halssmycke med en cirkel på sig. Nio stycken av dessa går omkring och fiser. Då har statistiken visat att 90% av de som bär sådana smycken släpper gas. Fördomen kommer ganska snabbt att säga att de som bär dylika smycken saknar vett och etikett eftersom de går omkring och släpper gas offentligt. Hur blev det för den tioende smyckesbäraren? Kan vi dra slutsaten att han också automatiskt är flatulent?
Jag fick senast igår försvara invandrare. Nu har jag inte de exakta siffrorna i det här fallet men det var något i stil med att 80% av sexuella överfall i Finalnd utförs av invandrare. Visst, den statistiken stämmer säkert. Men hur känns det för de 20% som är helt oskyldiga och aldrig skulle ens komma på tanken att utföra något dylikt? Jag är ganska säker på att dom absolut inte vill bli förknippade med den här statistiken! Jag vill det inte heller!
Jag har alltid tyckt om matematik men måste erkänna att statistik och sannolikhetskalkyl kanske inte riktigt är min grej. Det samma gäller nog fördomar. Före alla reagerar måste jag tillägga att jag har säkert massvis av fördomar själv också men jag försöker motstå dem så bra jag bara kan. Kanske det är så att min motvilja mot statistiken sitter i dess samband med fördomar?
Jag, precis som de flästa av oss, råkar också ut för fördomar lite då och då. Jo jag vet att jag är kvinna och därmed borde hållas hemma med mina barn men betyder det faktum att jag är social automatiskt att jag också har fallenhet för att vara otrogen? Jag vet att jag är yngst i familjen men gör det mig automatiskt mindre vetande? Jag vet att jag gillar Twillight, nöjesfält, cirkus och sockervadd. Gör det mig till en 13-åring?
Varför måste man alltid titta på grupptillhörighet? Kan man inte försöka se individerna och bilda sig en uppfattning utifrån erfarenheter man får av individen i stället för att dra egna slutsatser från tidigare erfarenheter med individer som kanske inte alls är likadana när allt kommer omkring? Jag kan känna att det finns en enorm orättvisa vad gäller bedömning av människor. Just nu gäller det förstås mig själv.
Jag skulle önska att människor som inte vet vem jag är, som inte känner mig och inte vet mina värderingar skulle anstränga sig för att lära känna mig före de drar sina egna slutsatser. Jag vill vara mig själv. Jag vill inte vara en del av statistiken. Jag ÄR inte en del av statistiken. Jag är en individ!
Med detta vill jag önska er en bra början på arbetsveckan och SNÄLLA ni! Ta reda på fakta före ni drar förutfattade slutsatser om folk!
Whit love!
Kaisa
onsdag 2 maj 2012
Ur led är tiden
"Vem ska jag tro på tro på tro på när, tro på när allt är så här?"
Hjälp! Vart tog veckan vägen?! Jag vaknade ju upp till måndag idag och nu befinner jag mig plötslig i onsdag kväll! Ja, ja, jag vet att det inte var söndag igår men nog kändes det som söndag alltid! Nu har jag bara i kväll på mig att packa inför helgens tur ner till vännen för i morgon lär jag inte hinna något! För se jag ska till frissan i morgon!
Är det inte fantastiskt hur ett besök hos frisörskan kan liva upp en? Egentligen ska väl inte humöret och självkänslan sitta i hårrötterna men nog känns det ju ändå som att man skulle vara en helt ny och fräsch människa med massor av energi och självförtroende när man kommer ut därifrån!
Det här med självkänsla är det knepigt kapitel. Jag vet inte egentligen hur folk i almänhet har uppfattat mig så jag måste fortsätta utgå ifrån vad jag själv har för åsikt och hur jag själv känt och känner mig.
Min självkänsla har aldrig varit särskillt bra. Jag har aldrig tyckt om mig själv... Nej stop nu! Det har jag visst! Före jag började 'lekis' tyckte jag om mig själv! Då var jag, precis som min dotter är nu, självsäker och tuff! Det var sen i 'lekis' som självförtroendet dalade i botten. Sedan tog det ända tills milennieskiftet innan jag fick upp det igen! Det har jag nog mina underbara kompisar från Technis att tacka för! Kram på Puh-jänget!
Nu för tiden har jag, åtminstone enligt min egen åsikt, ett ganska sunt självförtroende. Fortfarande har jag mina stötestenar som t.ex. det faktum att jag inte ännu heller vet "vad jag vill bli när jag blir stor" och att jag, precis som dom flesta andra, inte är helt nöjd med mitt utseende. Så där i allmänhet tycker jag dock att det har blivit bättre. Själv tycker jag väl att jag i grunden är en rätt pesimistisk och negativ person men efter åratal av träning tycker jag att jag börjar bli rätt bra på att vara positiv nu! Jag märker förstås att det hänger på en ganska skör tråd. Ibland får jag säga ifrån på skarpen åt vänner och bekanta att "nu måste ni vara mera positiva! Jag är ingen i grunden positiv människa så det tar på att försöka! Ni får inte dra ner mig när jag kommit så här långt!" Det brukar hjälpa.
Jag har ju den filosofin att om människor bara förstår hur jag tänker så blir det mindre prolem. Inte vet jag om jag har rätt i det men hittills har det fungerat tillfredställande. Åtminstone har jag märkt att man kan träna upp sitt självförtroende och att man också kan träna upp att tycka om sig själv.
Förut har jag nog känt att jag behövt en karl för att ha något riktigt värde. Det är garanterat betungande för de stackare som fått stå ut med mig och mina nycker. Nu däremot känner jag att jag klarar mig själv och dessutom faktiskt trivs riktigt bra med att vara själv! Nu får man ju då fundera över att är det synd om vännen som jag alltså inte är beroende av eller är det bra för honom att jag vill vara med honom trots att jag inte är beroende av honom? Jag tror att det är det senare. Fast lite jobbigt ska väl killen ha när han måste acceptera mig som jag är och stå ut med alla mina nycker.
Nu är det dags för mys i soffan med mina gosbollar och sen nati nati.
Kram kram
Kaisa
Hjälp! Vart tog veckan vägen?! Jag vaknade ju upp till måndag idag och nu befinner jag mig plötslig i onsdag kväll! Ja, ja, jag vet att det inte var söndag igår men nog kändes det som söndag alltid! Nu har jag bara i kväll på mig att packa inför helgens tur ner till vännen för i morgon lär jag inte hinna något! För se jag ska till frissan i morgon!
Är det inte fantastiskt hur ett besök hos frisörskan kan liva upp en? Egentligen ska väl inte humöret och självkänslan sitta i hårrötterna men nog känns det ju ändå som att man skulle vara en helt ny och fräsch människa med massor av energi och självförtroende när man kommer ut därifrån!
Det här med självkänsla är det knepigt kapitel. Jag vet inte egentligen hur folk i almänhet har uppfattat mig så jag måste fortsätta utgå ifrån vad jag själv har för åsikt och hur jag själv känt och känner mig.
Min självkänsla har aldrig varit särskillt bra. Jag har aldrig tyckt om mig själv... Nej stop nu! Det har jag visst! Före jag började 'lekis' tyckte jag om mig själv! Då var jag, precis som min dotter är nu, självsäker och tuff! Det var sen i 'lekis' som självförtroendet dalade i botten. Sedan tog det ända tills milennieskiftet innan jag fick upp det igen! Det har jag nog mina underbara kompisar från Technis att tacka för! Kram på Puh-jänget!
Nu för tiden har jag, åtminstone enligt min egen åsikt, ett ganska sunt självförtroende. Fortfarande har jag mina stötestenar som t.ex. det faktum att jag inte ännu heller vet "vad jag vill bli när jag blir stor" och att jag, precis som dom flesta andra, inte är helt nöjd med mitt utseende. Så där i allmänhet tycker jag dock att det har blivit bättre. Själv tycker jag väl att jag i grunden är en rätt pesimistisk och negativ person men efter åratal av träning tycker jag att jag börjar bli rätt bra på att vara positiv nu! Jag märker förstås att det hänger på en ganska skör tråd. Ibland får jag säga ifrån på skarpen åt vänner och bekanta att "nu måste ni vara mera positiva! Jag är ingen i grunden positiv människa så det tar på att försöka! Ni får inte dra ner mig när jag kommit så här långt!" Det brukar hjälpa.
Jag har ju den filosofin att om människor bara förstår hur jag tänker så blir det mindre prolem. Inte vet jag om jag har rätt i det men hittills har det fungerat tillfredställande. Åtminstone har jag märkt att man kan träna upp sitt självförtroende och att man också kan träna upp att tycka om sig själv.
Förut har jag nog känt att jag behövt en karl för att ha något riktigt värde. Det är garanterat betungande för de stackare som fått stå ut med mig och mina nycker. Nu däremot känner jag att jag klarar mig själv och dessutom faktiskt trivs riktigt bra med att vara själv! Nu får man ju då fundera över att är det synd om vännen som jag alltså inte är beroende av eller är det bra för honom att jag vill vara med honom trots att jag inte är beroende av honom? Jag tror att det är det senare. Fast lite jobbigt ska väl killen ha när han måste acceptera mig som jag är och stå ut med alla mina nycker.
Nu är det dags för mys i soffan med mina gosbollar och sen nati nati.
Kram kram
Kaisa
tisdag 1 maj 2012
vem är jag - part 1
"In the beginning there was nothing."
Varför är det så svårt att berätta vem man är? Man vill inte skryta men man vill ju inte heller framstå som totalt värdelös. Hur hittar man ballansen?
Tja, jag brukar inte direkt ha problem att hålla låda. Det är bara att säga "berätta om dig själv" och sen är jag igång. Visst, jag får tunghäfta och blir alldeles röd om jag inte är på mitt bästa humör men oftast kan jag nog hålla ett tre timmars föredrag om mig själv. Jag brukar säga att jag är otroligt bra på att göra en kort historia lång. Det kan nog stämma.
Det här borde kanske egentligen ha varit mitt första blogginlägg. Nu blir det ju som sagt sällan som man tänkt sig så nu får det bli mitt femte inlägg i stället.
Om vi ska börja från början så får vi väl börja 1977. Det var året när en glad liten pilt tittade ut! Eller, vad vet jag egentligen om huruvida jag var glad eller inte. Har hört diverse historier som tyder på att jag nog va rätt grinig redan då. En klassiker är den där om att "först kom din bror. Han var så vild så vi bestämde att inga fler pojkar. Så kom din syster. Hon var så lugn å tyst å snäll så vi tänkte att en flicka till skulle vara bra. Sen kom du! Du skrek så vi bestämde att inga fler barn!" Nå, enligt den här historien har jag alltså mig själv att skylla för att jag inte har några småsyskon. Jag tror vi glömmer den och återgår till tron att jag var en glad liten rackare.
Hur det nu än är med den saken så såg jag alltså dagens ljus för första gången hösten 1977. Sen blev det flytt! Om jag räknat rätt (och min mamma får korrigera mig i fall av motsatsen) så blev det fyra flyttar innan jag började lågstadiet. I ett skede, när jag var si så där ungefär två år, bodde vi fem stycken i en enrummare med kokvrå! Allt går med våld och vaselin som dom brukar säga.
Sen kom alltså skolåldern. Tja, vad ska jag säga om den? Jag kan väl inte direkt påstå att det var den bästa tiden i mitt liv. Visst, det fanns nog några riktiga ljuspunkter där som t.ex. min första lågstadielärarinna! Hon har givit mig massor av glada minnen från ettan och tvåan. Tack för dem!
Nu tar vi fast forward här.
Plötsligt står man där med studentmössan och ingen var väl så förvånad som jag! Eller... ok. Kanske. Ska vi vara riktigt ärliga var det väl egentligen inte någon som hade trott att jag skulle klara studenten. Själv är jag övertygad om att jag gjorde det helt och hållet på pin kiv! "Här ska ingen komma å säga vad jag klarar och inte klara av! Nu ska ja visa er alla ni misstrogna!" Åså läste jag som en dåre och skrev som... Ja vad skriver man som? En printer? Det spelar nu mindre roll. Hur som helst så hade jag en låda full med mumsiga smörgåsar, godis, frukt och russin bredvid mig under skrivningarna och tog det väldigt lugnt. Aldrig har väl någon haft en så mysig picnic under studentskrivningarna som jag! Det var tydligen ett vinnande koncept.
Efter studenten blev det musikstudier. Här kom första studie motgången under min brokiga bana. Jag hade tänkt mig en kariär som kyrkomusiker men icke sa Nicke! Ledproblem, dåligt själv förtroende och halvmulen stämning ledde till att jag hoppade av först kyrkomusiken efter ett år och sen grundexamen i musik efter ytterligare ett år! Då var det dags för mig att börja jobba. Jag va inte en sån som klarade att leva på "Guds nåd å äinbären".
Här tycker jag vi tar en paus. Är ni fortfarande intresserade av min historia så får ni kika in senare igen. Nu ska ja kramas på en Knatt.
Nati nati
Kaisa
Varför är det så svårt att berätta vem man är? Man vill inte skryta men man vill ju inte heller framstå som totalt värdelös. Hur hittar man ballansen?
Tja, jag brukar inte direkt ha problem att hålla låda. Det är bara att säga "berätta om dig själv" och sen är jag igång. Visst, jag får tunghäfta och blir alldeles röd om jag inte är på mitt bästa humör men oftast kan jag nog hålla ett tre timmars föredrag om mig själv. Jag brukar säga att jag är otroligt bra på att göra en kort historia lång. Det kan nog stämma.
Det här borde kanske egentligen ha varit mitt första blogginlägg. Nu blir det ju som sagt sällan som man tänkt sig så nu får det bli mitt femte inlägg i stället.
Om vi ska börja från början så får vi väl börja 1977. Det var året när en glad liten pilt tittade ut! Eller, vad vet jag egentligen om huruvida jag var glad eller inte. Har hört diverse historier som tyder på att jag nog va rätt grinig redan då. En klassiker är den där om att "först kom din bror. Han var så vild så vi bestämde att inga fler pojkar. Så kom din syster. Hon var så lugn å tyst å snäll så vi tänkte att en flicka till skulle vara bra. Sen kom du! Du skrek så vi bestämde att inga fler barn!" Nå, enligt den här historien har jag alltså mig själv att skylla för att jag inte har några småsyskon. Jag tror vi glömmer den och återgår till tron att jag var en glad liten rackare.
Hur det nu än är med den saken så såg jag alltså dagens ljus för första gången hösten 1977. Sen blev det flytt! Om jag räknat rätt (och min mamma får korrigera mig i fall av motsatsen) så blev det fyra flyttar innan jag började lågstadiet. I ett skede, när jag var si så där ungefär två år, bodde vi fem stycken i en enrummare med kokvrå! Allt går med våld och vaselin som dom brukar säga.
Sen kom alltså skolåldern. Tja, vad ska jag säga om den? Jag kan väl inte direkt påstå att det var den bästa tiden i mitt liv. Visst, det fanns nog några riktiga ljuspunkter där som t.ex. min första lågstadielärarinna! Hon har givit mig massor av glada minnen från ettan och tvåan. Tack för dem!
Nu tar vi fast forward här.
Plötsligt står man där med studentmössan och ingen var väl så förvånad som jag! Eller... ok. Kanske. Ska vi vara riktigt ärliga var det väl egentligen inte någon som hade trott att jag skulle klara studenten. Själv är jag övertygad om att jag gjorde det helt och hållet på pin kiv! "Här ska ingen komma å säga vad jag klarar och inte klara av! Nu ska ja visa er alla ni misstrogna!" Åså läste jag som en dåre och skrev som... Ja vad skriver man som? En printer? Det spelar nu mindre roll. Hur som helst så hade jag en låda full med mumsiga smörgåsar, godis, frukt och russin bredvid mig under skrivningarna och tog det väldigt lugnt. Aldrig har väl någon haft en så mysig picnic under studentskrivningarna som jag! Det var tydligen ett vinnande koncept.
Efter studenten blev det musikstudier. Här kom första studie motgången under min brokiga bana. Jag hade tänkt mig en kariär som kyrkomusiker men icke sa Nicke! Ledproblem, dåligt själv förtroende och halvmulen stämning ledde till att jag hoppade av först kyrkomusiken efter ett år och sen grundexamen i musik efter ytterligare ett år! Då var det dags för mig att börja jobba. Jag va inte en sån som klarade att leva på "Guds nåd å äinbären".
Här tycker jag vi tar en paus. Är ni fortfarande intresserade av min historia så får ni kika in senare igen. Nu ska ja kramas på en Knatt.
Nati nati
Kaisa
"teini" eller förskola?
"Sommar, sommar och sol."
Satte studentmössan på, ungarna i exets bil och hela familjen brummade iväg till stadens vimmel! Åh, vilket härligt väder! Ok, det kanske blåste en hel del och var lite kyligt men vårsolen fanns där! Ballongerna fanns där! Sockervadden fanns där! Vi till och med körde karusell ungarna och jag! Nu måste jag förstås tillägga att även om ballongerna och sockervadden fanns där så klarade vi av att inte köpa någon! Vi höll oss till lunch på ett överfullt "Hessburgare" och en 3 euros tur i karusellen. Till och med JAG var alltså duktig flicka å klarade mig utan sockervadd! Måste klappa mig själv på ryggen lite för det där *klapp klapp*.
Jag blir så pigger å glader över en tur på torget. Man känner sig lite 6-åring igen. Jag tycks bara minska i ålder nu för i fredags var jag, som vissa sa, "teini" och idag var jag ca förskola!
Fredagen ja! Jo, det är alltså så att jag har en hemlig (eller ok, den är kanske ganska allmänt känd) passion. Nämligen Twillight! Så eftersom jag hade tid och möjlighet bjöd jag in brorsans 15-åring och tre av hennes vänner för att spendera en natt tillsammans med mig och Twillight! Vi började med första filmen där vid åtta snåret på fredag kväll och var klara med fjärde filmen strax före fyra på lördag morgon! Jisses så roligt man kan ha! Men oooooo så trött man kan vara på lördagen! Speciellt om dottern får öroninflamation och man blir tvungen att åka in till HVC för att få henne undersökt och därmed missar den inplanerade vilan. Inget man inte överlever dock. Härlig natt hur som helst!
Nu ska jag skaka mattorna och ta in dem så har jag allt mitt jobb för dagen gjort.
Ha en solig första maj alla!
Kaisa
Lägg märke till den fina wc-kön bakom mig.
Satte studentmössan på, ungarna i exets bil och hela familjen brummade iväg till stadens vimmel! Åh, vilket härligt väder! Ok, det kanske blåste en hel del och var lite kyligt men vårsolen fanns där! Ballongerna fanns där! Sockervadden fanns där! Vi till och med körde karusell ungarna och jag! Nu måste jag förstås tillägga att även om ballongerna och sockervadden fanns där så klarade vi av att inte köpa någon! Vi höll oss till lunch på ett överfullt "Hessburgare" och en 3 euros tur i karusellen. Till och med JAG var alltså duktig flicka å klarade mig utan sockervadd! Måste klappa mig själv på ryggen lite för det där *klapp klapp*.
Jag blir så pigger å glader över en tur på torget. Man känner sig lite 6-åring igen. Jag tycks bara minska i ålder nu för i fredags var jag, som vissa sa, "teini" och idag var jag ca förskola!
Fredagen ja! Jo, det är alltså så att jag har en hemlig (eller ok, den är kanske ganska allmänt känd) passion. Nämligen Twillight! Så eftersom jag hade tid och möjlighet bjöd jag in brorsans 15-åring och tre av hennes vänner för att spendera en natt tillsammans med mig och Twillight! Vi började med första filmen där vid åtta snåret på fredag kväll och var klara med fjärde filmen strax före fyra på lördag morgon! Jisses så roligt man kan ha! Men oooooo så trött man kan vara på lördagen! Speciellt om dottern får öroninflamation och man blir tvungen att åka in till HVC för att få henne undersökt och därmed missar den inplanerade vilan. Inget man inte överlever dock. Härlig natt hur som helst!
Nu ska jag skaka mattorna och ta in dem så har jag allt mitt jobb för dagen gjort.
Ha en solig första maj alla!
Kaisa
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)