Om den senaste veckan

"Den som uppfattar framtiden som motvind går åt fel håll."                                                                               -Martin Held-

Ja åtminstone blir mitt liv inte trist i första taget! Tja, nu e jag kanske inte den mest svår roade men ändå. Nu har jag jobbat i skola som assistent i tre veckor och STORTRIVS! En sån otrolig kick man får när man får förklara svåra saker för någon och dom förstår vad man menar! Vilken härlig känsla att få möjligheten att delta i mattelektionerna och uppdatera sin hjärna vad gäller grundläggande matematik och nya sätt att ställa upp och räkna! Dessutom måste jag ärligt säga att jag tycker att dagens ungdom är fantastisk. Det finns nog hopp för framtiden även 2012.

Som om inte allt detta skulle vara nog har jag dessutom var så hääääääär nära (visar med tumme och pekfinger som nästan nuddar vid varandra) att få ett riktigt drömjobb! Ok, så det kanske inte gick hela vägen den här gången men jag är så stolt över mig själv och lycklig över att jag har kommit så här långt. Förresten, skam den som ger sig! Det kommer väl nya möjligheter.

Sen fick jag skriva min första tent i Nationalekonomi här om veckan. Häftiga saker! Lite skrämmande var det nog att sätta sig i tentsalen för det är trots allt över 6 år sedan jag tentade något sist! Dessutom har jag ju ALDRIG tentat något på universitetsnivå! Så idag fick jag äntligen veta resultatet. Jag blev GODKÄND!!! =D (ok, försöker undvika smilisar men nu va ja bara tvungen)

Så nu vidare mot nya utmaningar! 5sp avklarade i min promenad på Nationalekonomins väg. Dags för grunderna i Nationalekonomi och de 10sp som den kursen ger! I am on fire!

Blivande ekonomi-nörd

Kaisa

Om att vara sig själv

"Man vill inte vara den man är. Man vill vara den man inbillar sig att man kunde ha blivit."

                                                                                          -Hjalmar Söderberg-

Alla föds vi med olika förutsättningar. Man säger att alla är lika mycket värda men ofta känns det som att man ändå blir indelade i A och B människor. Jag har aldrig känt att jag passar in och att jag ofta blir missförstådd. Även om jag har vänner och familj har jag alltid känt mig ensam. Djur är de enda som jag känt riktig samhörighet med. Kanske för att de inte ställer krav. De dömer mig inte för mina handlingar eller för att jag uttrycket mig fel eller opassande i en del sammanhang.

Jag brukar säga att om jag gör något fel eller säger något fel vill jag att folk ska säga det till mig. Naturligtvis vill jag att man säger det på ett snällt sätt men så där annars så vill jag veta det. Jag kan ju inte ändra något som jag inte vet om att jag borde ändra! Sedan är det förstås en bedömningsfråga huruvida jag vill ändra på just precis det som folk tycker att jag borde ändra på men om ingen påpekar något får jag ju aldrig ens chansen att ändra mig.

Vad krävs för att man skall bli accepterad? Det där är svårt. Jag vet inte. Eftersom jag egentligen aldrig riktigt känt mig accepterad så är jag deffinitivt inte den som har svaret på den frågan. Ibland önskar man att det skulle finnas en manual. En liten bok med klara besked om vad man skall göra för att var okej i andras ögon.

Nåja, egentligen tycker jag ganska bra om mig själv. Numera i alla fall. Egentligen önskar jag ju, precis som alla andra, att alla skall acceptera mig sådan som jag är. Egentligen vill jag inte ändra på mig. Det är bara dom där gångerna när jag till och med tycker själv att jag är jobbig att umgås med som jag vill ändra något. Oftast så beror det på att jag är negativ. Jag tycker inte om när min hjärna ställer in sig på negativ och vägrar ge sig när jag försöker ändra på den. Lika jobbigt är det när jag försöker vara positiv och alla runtomkring vägrar försöka hjälpa till med att tänka positivt. Då händer det att dom får sig en liten uppläxning och kommentaren "jag jobbar hårt varje dag på att vara positiv. Jag behöver er hjälp att lyckas. Försök åtminstone hitta NÅGOT positivt i den här situationen!"

Kanske man ändå bara skall fortsätta att vara sig själv oavsett vad andra tycker om det. Kanske det är ju att jag är som jag är som kan göra världen lite bättre. Hoppas kan man i alla fall.

Små korsande tankar på en måndag.

Kaisa

om att välja

"Den mest sublima formen av egoism heter moderskärlek."
                                      -Heinrich Wolfgang Seidel-

Det har kommit många kommentarer från olika håll på varför jag inte, om jag hade flyttat söderut, hade tagit barnen med mig. Det finns naturligtvis flera olika orsaker men här är nu några.

För det första vill barnens far inte att de flyttar. Det anser jag borde räcka som orsak men det är klart att det finns ännu fler saker som väger tungt. Som flytt till exempel. 

Vi har flyttat, eller jag och barnen i alla fall, tre gånger på två år. Nu har barnen fått ro här och känner sig hemma här. Det vore väldigt egoistiskt av mig att rycka upp dem härifrån! 

Om nu inte det här skulle räcka som orsaker så finns det ju den juridiska sidan. Jag har ju inte mer rätt än barnens far att ha barnen. Vi är båda föräldrar och vi älskar barnen lika mycket. Varför skulle jag har mer rätt än honom att få ha barnen?

Men som sagt. Det här blev alltså inte aktuellt eftersom jag inte klarar av tanken på att vara från mina barn och inte veta om jag har råd att åka och träffa dem. Sånt är livet i detta råtthål. Nu är det bara att gå vidare och försöka hitta jobb. Jobbar på det varje dag.

Over and out!

Kaisa

om livet

"My momma always said, 'Life is like a box of chocolates'. You never know what you're gonna get."
                                                -Forrest Gump-


Igår skrev jag om döden. Idag skriver jag om livet.


Forrest Gumps mor var ingen dum kvinna. Det är just precis så där live är, som en chokladask. Man kan inte veta på förhand vad man får utan man tar sin chokladbit, biter i den och får sedan se innehållet. Ibland är det något riktigt gott och man njuter i fulla drag. Ibland är det något man helst skulle vilja spotta ut (och en del av oss gör det också). Någon gång då och då får man en bit som ser defekt ut men om man väljer att bita i den kan det visa sig att den innehåller den mest underbara gräddtoffen. Någon gång ibland får man en bil som ser alldeles otroligt läcker ut men när man biter i den innehåller den 98% kakao och en bitter eftersmak.


Sen finns det dom komplexa bitarna. Man kan inte riktigt bestämma sig om man tycker att den är bra eller dålig. På något sätt tycker man om smaken trots att ögonenbrynen krullar sig i avsmak.


Hur det än är måste man ta tag i biten och smaka på den innan man vet om man gillar den eller inte. Med rätt inställning kan man tycka att alla bitarna är ett litet äventyr i smakvärlden!


Man blir tilldelad en viss sorts choklad. Ibland får man inte den chokladbit man vill ha eftersom någon annan redan tagit den men man kanske märker att den bit som finns kvar är den godaste man någonsin smakat. Ibland får man bara välja en bit fast man egentligen skulle vilja ha två.


Livet är komplext precis som choklad.


Ha en bra dag alla!


Kaisa

om döden, äktenskap och skilsmässa

"Bättre en lycklig skillsmässa än ett olyckligt äktenskap!"
                                                 -Kaisa-


Jo jag vet. Jag tänker för mycket. Nu har jag analyserat mig själv igen och här har ni resultatet.


En bekant miste sin älskade hund idag och jag började fundera på döden och hur vi hanterar den. En del tar det hårt och om det gäller ett husdjur kanske de aldrig mer kan tänka sig att ta en ny hund eller katt. En del tar det som en fullständigt naturlig sak och funderar inte dess mer på det.


Jag tar det som en naturlig sak men som en personlig tragedi. När vi blev tvungna att ta bort vår blandrashund, Donna, var det fruktansvärt tungt. Jag grät och grät (det gör jag ännu också ibland fast det är 3 år sen i höst) och kunde inte fungera normalt. Min enda tröst just då var Gubben, vår schäfer. Jag hade honom att krama om varje gång jag saknade Donna. Jag tog långa promenader och jag började träna lydnad och tävla med honom. Jag ville vara med honom så mycket som möjligt och kunde då minnas dom glada stunderna med Donna samtidigt som jag skapade nya glada stunder med Gubben.


Jag tror att ett brustet äktenskap och en skillsmässa ofta kan liknas vid ett dödsfall. På ett sätt är det ju så att äktenskapet dör och det är en sorgeprocess man ska igenom. Jag skulle önska att jag skulle få dela mina glada minnen med min nya vän för att bearbeta sorgen. Det betyder för mig inte att jag vill tillbaka till äktenskapet, det finns ju trots allt en orsak till att det blev som det blev, men på något sätt vill jag att han skall vara en del av mitt gamla liv också. Låter det här förvirrande? Tja, kanske jag är konstig men så här fungerar jag.


Ha en mulen dag i glatt sällskap alla!


Kaisa

Deffinitivt teini!

"Hvor er der værdighed uden ærlighed? - Vad är värdighet utan ärlighet?"

                                      -Marcus Tullius Cicero-

Jag känner att jag måste lätta mitt hjärta. Jag behöver komma ut ur garderoben! Det här har tyngt mig så länge nu att jag MÅSTE släppa ut det! Jag hoppas att ni kan acceptera min läggning och att ni kan fortsätta umgås med mig även efter detta. Jag är fortfarande samma gamla, vanliga Kaisa som jag alltid varit. Känner ni för att trycka in mig i garderoben igen så 'be my guest', men jag hoppas att ni bara kan leva med hurudan jag är och gå vidare med livet. Det gör jag varje dag.

Jag ÄLSKAR att se på Hanna Montana!

God natt!

Kaisa

om val

"Som att välja mellan pest och kolera..."


Jag kan bara konstatera att alla val inte känns som val. Ibland känns ett val mer som ett tvång. Man har två möjligheter. Båda är egentligen dåliga alternativ men det finns inga fler! Vad gör man då? Man försöker välja det som är bäst, eller minst dåligt! Så ser mitt liv ut just nu.


Något jobb fick jag alltså inte tag i här i trakten. Jag är en människa med ett enormt behov av att kunna planera min framtid. Jag klarar inte av att sitta och vänta och vänta på att få reda på om jag kanse, eventuell i bästa fall skulle råka ha lite inkomster nästa månad. Ska man vara riktigt krass så är det väl bara att konstatera att utan inkomster kan man inte vara ensamförsörjande med två barn och studieskulder.


Mina alternativ var alltså dessa:


1. Sitta kvar i min lägenhet med hopp om att någon kanske skulle behöva mig på något ställe så att jag skulle få hoppa in och jobba någon dag ibland och med lite tur kunna klara skivan ekonomiskt.


Riskbild: Eftersom jag på detta sätt inte skulle kunna planera min vardag och min framtid skulle mitt psyke troligen ta en hård smäll vilket skulle sluta med att jag inte kunde ha hand om barnen utan de skulle få bo större delen av tiden hos sin far. Eftersom jag dessutom skulle bo ensam skulle jag inte ha någon att stöda mig i vardagen.


2. Att söka jobb där det finns jobb, nämligen i södra Finland och ha ekonomisk möjlighet att överleva MEN vara tvungen att lämna barnen kvar hos sin far. Med lite tur skulle jag ändå ha möjlighet att träffa barnen de flästa helger.


Riskbild: Tja, jag skulle inte se barnen så ofta som jag skulle vilja. Jag kanske klappar ihop här också men då har jag i alla fall min älskling som stöder mig.


Ja så här ligger alltså landet just nu. Sagt och gjort. Jag sökte jobb i södra Finland och fick det! Heltidsjobb, möjlig fastanställning och intressanta arbetsuppgifter. En riktig utmaning! 


Nu söker vi lägenhet. Det är ju inte det allra enklaste heller förstås. Sen blir det troligen flytt i slutet av sommaren. Barnen stannar kvar hos sin far, som då blir heltidspappa, och jag får träffa barnen så ofta jag har möjlighet vilket gör mig till helg mamma.


Ett hopplöst läge men jag har även denna gång bestämt mig för att DET SKA GÅ! I mån av möjlighet skall vi försöka ha barnen även nån vecka då och då. Ingen av dem omfattas ju av skolplikten ännu så ännu finns det möjlighet. Sen är det bara att hoppas på att vi snart får flytta upp igen!


Men fy fy fy vad det är tungt! Att lämna sina barn är absolut inget man vill att NÅGON skall behöva gå igenom! Jag tycker så FRUKTANSVÄRT synd om alla pappor som varje dag blir tvugna att av stå från sina barn i en skilsmässa! Jag är HELT övertygad om att det inte är lättare för dem för att dom är pappor och inte mammor. Det där tror jag är en individuell sak! Jag hoppas att jag får det stöd jag kommer att behöva vid det här valet. Egentligen ser jag det inte som ett val utan som något jag är tvingad att göra. Visst, det har sina positiva sidor men att inte kunna vara med sina barn...


Tack Gode Gud att de har en sån underbar far!


Kaisa

om att vara till lags

"Hur man än svänger sig så har man svansen bak."


Ja vad ska man säga? Man gör det inte lätt för sig.


Jag vet ju nog att man inte måste (eller ens kan) vara alla till lags men då jag vill ju så gärna! Jag vill just så fruktansvärt gärna att alla skall vara en enda stor, glad, lycklig familj! Eller om inte det är möjligt så att ingen i alla fall är ledsen eller nedstämd. Faktum är ändå att jag nog måste ge mig vad gäller det där. Det GÅR inte att tillfredställa alla. Det GÅR inte att göra så att alla skall vara lyckliga å glada! Man blir tvungen att prioritera hur man än försöker. 


Bäst skulle det kanske vara om man kunde prioritera sig själv då men är man jag så är man inte så bra på det. Då kommer alla dom andra först å sen OM det skulle råka sig så att det passar in i sammanhanget så kanske jag själv också får det lite bra på köpet.


I och för sig så blir jag glad av att göra andra glada (vänlighet är inget annat än ren egoism) men ibland känner jag att jag kör slut på mig själv i mina försök att tänja mig åt alla håll för att göra resten av världen till lags.


Nu har jag igen blivit tvungen att ta något slags beslut om i vilken ände jag tycker det är viktigast att det är lyckligt. Prioriteringsordningen för dagen är som följer:


1. Mina barn
2. Min vovve
3. Min älskling
4. Mitt ex
5. Jag själv


Ja, ni trodde väl inte på allvar att jag tänkte börja sätta mig själv före alla andra? Det skulle väl vara lite konstigt.


Ha en bra dag alla vänner och ta hand om de era och er själv!


Kaisa

vem är jag - part 4

"Bildning är det som blir över när vi glömt det vi lärt oss."


                                             - Ellen Key -




Jag känner att det inte är mer än rätt att jag fortsätter mitt livs historia här på bloggen. Var var vi nu då? JO! Vi hade flyttat ner mig till Vasa och jag påbörjade mina studier till el-ingenjör!


Jepp jepp! That's me! Jag har studerat till el-ingenjör! Jag är naturligtvis inte klar med det! Det vore ju okarakteristiskt! I mitt liv sulle det visa sig att jag skulle samla en massa information från det ena och det andra stället utan att ändå lyckas få mig en examen. Lät jag lite sarkastisk nu? Tja, kan bero på att jag lider av något slags tillstånd av galghumor när det gäller mina studieprestationer. MEN allvarligt talat! Det här är ÄNDÅ inte något jag ångrar! Jag VET att jag inte skulle bli någon bra ingenjör. Jag kan inte tänka mig att jag skulle sitta hela livet i ett kontor och kika på kretsar (och let's face it, jag är rätt rädd för ström också). Dessutom undrade nog många det där första året i Technis vad jag gjorde där. Jag är säkert en av de första som börjat studera till elingenjör och inte hade den blekaste blå aning om vad ström, spenning och motstånd var! Jag visste inte ens att det var skillnad på ström och spänning! Jag visste inte ens att det fanns TVÅ saker! Och HUR kunde det finnas både ock i vägguttaget?! Stackars våra gamla lärare där! Efter att ha försökt informera den här lilla tanten i ett år om hur allt hänger ihop var de nog alla gråhåriga! (tja, åtminstone de som fortfarande hade hår)


Så efter noga övervägande bytte jag linje till byggnads i stället! Där kände jag mig MYCKET mer hemma! Byggnadsteknik var fruktansvärt intressant! Favoritämnena var att beräkna hållfasthet, speciellt då i fackverk, och byggnadssanering. De stora stötestenarna var att jag FORTFARANDE inte kunde tänka mig att jag skulle sitta stilla i ett kontor och planera saker och på fältet trodde jag att jag inte skulle kunna vara pga alla mina allergier och min astma.


Inte blev det ju heller lättare av det faktum att det är FRUKTANSVÄRT svårt som kvinna att få praktikplats inom el och byggnads om man inte har några kontakter. Jag sökte och sökte varje sommar men utan särskillt gott resultat. Första sommaren slutade jag räkna antalet ansökningar när jag var någonstans vid 70st. Andra sommaren slutade jag räkna strax efter 60! 


Det blev att arbeta med diverse andra saker. Första sommaren jobbade jag i grishus som avbytare och bl.a. seminerade grisar (jepp jepp! Lilla 50kg stora Kaisa skulle leka 500kg GALT!) och körde glassbilen! Jag tycker ju om grisar. Ja jag ÄLSKAR grisar! Mycket härliga djur! Speciellt Hugo och Fjalar, två nyfödda galtar som jag döpte, blev jag väldigt fästa vid. Hugo lärde sig till och med sitta på kommando. Dessutom är grisar väldigt tacksam publik om man som jag tycker om att sjunga under arbetet. Det var även i grishuset som jag producerade mitt första körverk kallat "Våren".


Andra och tredje sommaren blev det plantskola. Och DET mina kära vänner kan man konstatera var fruktansvärt ologiskt! Jag gillar ju inte ens växter. Dom stackarna brukar DÖ i närheten av mig! Men tydligen lärde jag mig ändå det jag behövde för att klara av jobbet för så farligt många dog inte de somrarna, tror jag.


Alltså ännu fler erfarenheter inför resten av livet.


Nu ska jag ta en paus igen. Fortsättning följer.


syberkramar


Kaisa

dikter vol 1

Saker som gör ont


"Du är som en cansersvulst i min hjärna,

som ett skavsår under min fot.

Du är som en underjordisk finne i min näsrot,

som ett blödande magsår i min tarm.

Du är som en njursten i mitt urinrör,

som en blödande hemoroid i mitt anus.


Mot dig finns det ingen bot 
men för mig är du ändå inget hot!"

om förändring

"Gud ger mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."


                                    - Reinhold Niebuhr -




Kan en människa ändra sig?


Som jag ser det har en människa många olika skeden i livet. Då talar jag inte om olika åldrar eller utvecklingsstadier utan bara att olika perioder i ens liv har man olika inställning och/eller gör olika saker. 


Om vi nu tar mig, eftersom det här är min blogg låter det på något sätt logiskt, som exempel. Min tidiga barndom är väl inte så där helt klar men grundskoltiden minns jag med fasa. Jag var ledsen nästan jämt (kom ihåg det här är hur jag minns det och hur det kändes för mig) och jag var osäker. Jag vågade inget och jag var säker på att mig skulle ingen någonsin tycka om.


Sedan kom studietiden. Jag flyttade hemifrån och mitt självförtroende började äntligen växa. Jag märkte att det till och med fanns en möjlighet att någon kanske skulle tycka om mig liiiiiite ändå!


Sen fick jag barn och gifte mig. Jag började så småning om bli nöjd med mig själv och inse att även jag har saker jag är bra på. Självförtroende växte ytterligare något och jag började våga ta mig an olika utmaningar.


Sen kom skillsmässan. Där är vi nu. Jag är fortfarande övertygad om att min moral är på rätt ställe och jag vet var jag har mig själv. Jag känner att mina värderingar inte har ändrats och jag har egentligen inget som jag ångrar. Man behöver ju alla sina erfarenheter för att växa som människa! Men hur är det då med såna som inte har haft sina moraliska värderingar på samma ställe  som mig? Nog kan man väl ändå ge dem en chans och tro på att de kan ändra sig?


Missförstå mig rätt nu. JAG utgår ifrån att alla kan ändra sig. Det jag undrar är varför så många tycks tro att de som en gång har varit på ett sätt inte kan ändra sig? Jag vill ju tro att alla kan det och att det är värt att ge alla en andra chans!


Det var dagens fundileringar


Kaisa

flyttkaka

"Bordskick: det är det som inte hörs när man äter soppa."


                               - Torvald Gahlin -






Flytten, ja! Ja jisses! Jag tror att jag faktiskt ska köra en snabbversion! 


Det hela började en torsdag och slutade en tisdag!


Flyttakak resept


Ingredienser:
* tre flyttlass
* en släpkärra vilken behövde fraktas tillbaka till ägaren mitt i     natten
* en extra bil som också behövde fraktas pga att ägaren tappat körkortet.
* en motorcykelfärd för Bunny
* en resa till Kronoby
* en okänd ung herre kontaktad via nätet
* en tvättmaskin
* två krogbesök
* valfri mängd extra karlar som sku hit å dit
* allt för många trappor


Resept:
Mixa den okände mannen med tvättmaskin och trappor. Frakta bil och körkortsbefriad ägare mitt ut i skogen. Gör allt detta och sov ca 4h per natt. Tar några dygn å sen är kakan klar! :D


Jag och Bunny var helt slut efter den helgen men JISSES så roligt vi hade! Men... vi är nog ense om att vi inte behöver göra om det heller!


Så nu har ni den korta versionen! Resten får ni lägga till själv. ;)


Flytta lugnt!


Kaisa

kvällsrundan

"Problem är till för att lösas!"


Pussel! Jag har alltid gillat pussel! Pussel på alla sätt som ordet kan betyda. Jag gillar vanliga pussel. Sådana med många många bitar. Att sitta alldeles tyst och bara  söka efter den bit som saknas. Den bit som gör bilden komplett. Jag kan sitta i minuter, ja till och med i timmar och bara titta på bitarna för att flytta en åt gången på sin plats.


Jag tycker om pussel som i gåtor. Att klura, försöka finna de saknade ledtrådarna. Att kategorisera, planera och organisera för att få till en röd tråd och finna lösningen!


Jag tycker om pussel som i knep och knåp. Att hålla ett problem i handen för att vrida och vända, pröva och fundera för att komma på lösningen på problemt.


Jag tycker om pussel som i matematiska klurigheter! Att söka fram de fakta som kan ge rätt svar och komma underfund med hur det ska räknas ut.


Att lösa pussel av olika slag ger hjärnan en välförtjänt vila. Ok, jag förstår att det låter konstigt men om man tänker sig min hjärna som ett ställe där tankarna irrar omkring med otrolig hastighet utan att man kan stoppa dem. Tankar om allt från vad ska vi äta idag till hur ska vi förbättre världen. Då är det ganska skönt att lösa ett problem som har en korrekt lösning. Något som man kan kontrollera. Något som man kan organisera och faktiskt finna en lösning till! Ja då är det faktiskt en riktigt skön avkoppling.


Har ni något ni brukar göra för att stänga av hjärnan en stund? Berätta!


Nati nati


Kaisa

summering

"Glöm inte att man kan äta upp en elefant bara man skär den i tillräckligt små bitar"
                                          - Ryskt ordspråk -




Tja, vad ska man säga. Det är mycket nu!


2012 har verkligen blivit året då allt hände på en gång för mig! Här ska vi nu se om vi kan summera allt utan att något blir bortglömt.


Grej nr 1: Först bytte jag jobb. Tyvärr var det ännu en gång ett vikariat men jag fick i alla fall spendera 5 underbara månader med världens bästa kollegor på världens bästa arbetsplats! 


Grej nr 2: Skillsmässa. Tja, vad ska man säga? Om inte känslorna finns där så finns de inte och då måste man släppa taget. Det är ingens fel att det blev såhär. Det bara är som det är! Det är bara att göra det bästa av situationen och gå vidare. Huvudsaken är ändå att alla kommer överens och att barnen mår bra. Allt annat måste bara fixa sig på något sätt. Eftersom fd maken är en sån som tycker om att pyssla i köket ansåg jag att jag skulle flytta ut i fall att en mindre lägenhet skulle betyda sämre kök. Men i vår lilla kommun blir det förstås aldrig riktigt som man tänkt sig!


Grej nr 3: Efter löfte om en viss lägenhet, som jag då förstås redan hade inrett klart i mina tankar osv, fick jag beskedet att dom tyvärr i misstag gett bort den till någon annan! Som tur var fanns det en annan lägenhet mycket närmare exet som dessutom var större dit jag skulle få flytta om ett par veckor. Döm om min förvåning när jag kommer in och hittar världens underbaraste kök! Tja, alltså, det är klart att där finns saker man skulle vilja ändra på. Det är trots allt en radhuslägenhet ägd av kommunen men nog e jag nöjd!


Grej nr 4: Ny kärlek! Ibland händer allt liksom åvanpå varandra! Det var absolut inte planerat men man måste ju ta chansen när den kommer, eller? Så samma vecka som skilsmässopappren undertecknades kom en ny man in i mitt liv. För mig var det nog en liten chock men tydligen hade omvärlden uppfattat signalerna långt före jag gjorde det själv. Där ser man. Så är det! Är man gift tittar man inte på andra. Eller åtminstone inte jag.


Grej nr 5: Nya jobbet tar slut och planerna för framtiden är mycket osäkra. I och för sig brukar det ju alltid komma något så jag är inte SÅ nervös men det här med att inte kunna planera gör mig liiiiite nervös i alla fall. Mitt liv ska vara nerskrivet i kallendern MINST 4 månader på förhand. Nu just vet jag inte ens vad som händer nästa vecka. Snacka PANIK! Andas in, andas ut och släpp ner axlarna Kaisa. Det ordnar sig precis som allt annat!


Grej nr 6: Operation! Just precis operation! Förra veckans måndag genomgick jag mitt livs första operation och nu just försöker jag hållas lugn för att kunna läka så bra som möjligt. Men kära nån så svårt det är att vila! Myror i brallan och nervsläpp! Här byggs pussel på löpande band och jag kan inte ens ha hunden eller ungarna här eftersom jag inte får lyfta eller anstränga mig!


Det är helt otroligt hur nervös man kan bli inför en operation. Själva operationen var för mig egentligen en bisak. Det var nedsövningen som var problemet. Att släppa kontrollen. Nu löste det sig fint tack vare att jag tydligen i nåt slags överreaktion på lugnande i kombination med för lite sömn slocknade redan i väntrummet! Döm om min förvåning när jag vaknar till i uppvakningsrummet och inte minns att jag blivit sövd! Där låg jag och funderade "har jag tappat minnet?" "är det meningen att man inte ska minnas?" "vad var det sista jag gjorde?". Det sista jag minns är att jag tog en Allers tidning och satte mig bekvämt tillrätta i en mjuk och skön länstol med en flece filt över mig. Nästa jag minns är att jag vaknar med FLÄSKLÄPP!!! VAD har hänt min läpp?! Det vet vi inte ännu heller men eventuellt har jag i något skede bitit ihop och fått läppen emellan. Troligen har jag samtidigt bitit sönder en tand för senare i veckan får jag köra akut till tandläkaren och plocka ut tanden som hade rämnat helt och hållet ända upp till roten.


Nåja, där har ni nu summeringen. Nån som vill ta över mitt år? Eller åtminstone en del av det? Känns som att det är lite trångt i min livskallender!


Tjing tjingeling!


Kaisa 

vem är jag - part 3

"Snälla flickor kommer till himlen, dumma hur långt som helst!"

Ja man kunde nästa fått för sig att det var så vi tänkte när vi började flytta ner mig från Jakobstad till Vasa! Eftersom jag hade bestämt mig för att inte nämna några namn i min blogg så får vi nu ta en slumpvis vald kompis och kalla henne för Juliana! Juliana låter fint. Eller kanske Blondie. Fast med tanke på vad vi senare under sommaren också hann anklagas för, nämligen att gå på gatan. (och för att inget ska missförstås så är det förstås så att vi faktiskt gick/promenerade på gatan å inget annat) så kanske Bunny skulle passa bra. JEPP! Beslutet taget. Det får bli Bunny!

Tja, företaget av slutades. Jag sökte jobb i Vasa med uuuuuuruselt resultat. Det var så pass att dom på supermarket-X faktiskt utryckte sig i termer "Du är överkvalificerad så tyvärr kan vi inte anställa dig". Det blir lätt så när man inget annat vill än att sitta i kassan. Dom vill ju helst ha såna dit som dom kan ge praktikantlön till och det kunde de inte åt mig pga för mycket arbetserfarenhet och erfarenheten efter att ha haft eget företag.

Naturligtvis gick jag också till arbetskraftsbyrån. Där fick jag dock rådet att börja studera för så länge som man var under 25 och inte hade en examen så kunde man inte vara registrerad som arbetssökande! Tja, vad ska man då göra? Jo man söker förstås till en skola även om man inte har något som helst motivation att studera och inte heller vet vad man vill bli "när man blir stor". Jag och Bunny satt en hel kväll och funderade på olika alternativa utbildningar. Eftersom jag ändå inte visste vad jag ville eller kunde bli så tog vi beslutet att jag sulle studera på samma inrättning som Bunny! Sagt och gjort! Jag sökte in och SLAPP IN!!! Ja eller, ehe, det är väl klart att jag slapp in! Man e väl bäst! Inte för att jag vill skryta men MATTE det är min grej det!

Sagt och gjort! Nästa steg i utvecklingen var förstås att söka bostad. Eftersom Bunnys rumskompis skulle flytta ut så sökte jag och fick hennes rum och jag skulle alltså flytta in hos Bunny! Det är NU som vi kommer till vårt livs märkligaste, längsta, roddigaste, mest fartfylda, tröttsamma och roliga helg! ATT det kan vara så invecklat att köra ett par omgångar möbler och dittan/dattan från Jakobstad till Vasa! DET hade nog ingen kunnat tro! Det kommer att vara oss ett minne för livet och tänk så många gånger som vi refererat till den helgen!

Njae, nu tror jag att jag ska vara lite fräck!

Det blev en teaser! Ni får fortsättningen nån annan gång.

Pupupupuuuu!

Kaisa

fundileringar

"Cogito, ergo sum." - "Jag tänker, därför är jag."
                                     -Renatus Cartesius-




Man hinner fundera en hel del när man ligger så här i en säng och riktigt känner efter hur man mår. En del säger att man ska nu inte tänka så mycket men jag är nog av annan åsikt. Visst, min hjärna lever ofta ett aldeles eget litet liv och kommer lite då och då in på icke önskade vägar men jag tror ändå att om jag begränsar den så hämmar jag på samma gång min egen utveckling. Nu får ni hojta till om ni tycker jag är helt ute och cyklar. (oj, borde kanske inte ha skrivit det där. Det kan bli det mest kommenterade inlägget genom tiderna) Jag har ju trots allt fått min hjärna att med tankens kraft acceptera den jag är och börja tycka om mig själv. Ja den har till och med kommit fram till att jag har potential! Ju mer jag funderar destu fler saker kommer jag fram till att jag nog ändå är ganska bra på! Till och med så pass att jag har EN sak jag är bäst på! Nå, den tänker jag inte gå in på nu den här gången. Kanske, kanske den kommer en annan gång.


Det som min hjärna just nu, och för övrigt annars också ganska ofta, sysselsätter sig med är att komma underfund med hur jag ska få ihop mina goda egenskaper till något som blir en helhelt och som jag senare ska kunna livnära mig på också! Hittills har jag kommit fram till följande: Musik, djur och böcker är de saker jag tycker mest om. Det jag har behov av är att få synas, att utrycka mig och att få hjälpa människor! Jag fullkomligt älskar att stå framför en hel hög med människor och hålla föredrag, sjunga, dirrigera eller informera. Adrenalinet rinner till i blodet och man får en så trevlig pirrig känsla i maggropen! MEN! Hur får jag dessa saker att bli ett yrke? Och helst då utan att behöva gå flera år i skola igen? Det är inte det att jag inte vill studera.Nej då! För jag älskar att sitta på föreläsningar och lära mig saker. Det är bara det att jag inte är en sån person som kan studera på heltid. Jag kan inte sitta med näsan ner i böcker för att lära mig något och sedan komma ut ur skolan fyra år senare och känna att allt jag kan är teoretiskt! Jag måste få mer handfast lärdom. Däremot är det här med fortbildning och olika kurser helt i min smak.


Så vad har vi hittills? Stå framför folk, leda, hjälpa, utrycka sig, djur, musik... tja, precis som vanligt hittar jag inget som allt det där passar in på. Nåja, jag ligger kvar här i nån dag ännu så kanske jag hinner utveckla mig ännu mer och hitta mitt kall. Hoppet är det sista som överger en människa sägs det ju!


Tjingeling!


Kaisa

upp och ner, ner och upp

"Det blev varannan vecka, sedan tusen dygn. Och jag har hjärtat fullt av stygn..."
                                     -Mia Skäringer-




För dem som missat det så är jag alltså nyskild. Eller, ja. Hur räknas det. Prövotiden är ju ännu kvar. Så min stora skilsmässofest som jag pratat så många gånger om får vänta till hösten.


Festen ja! Jo, jag har ju funderat på det där att varför man alltid har stora bröllopsfest men aldrig ett skillsmässofest! En skillsmässa MÅSTE ju inte nödvändigtvis vara negativ. Det är klart att den i så gott som alla fall är jobbigt och ledsam men jag tror ändå fortfarande att det ibland är det bästa som kan hända. För min del anser jag att det är bättre med en lycklig skilsmässa än ett olyckligt äktenskap. Om man inte kan leva tillsammans utan att nöta hål på varandra är det nog bättre att man inte lever tillsammans och kan komma överens. Om man inte kan finna lyckan tillsammans måste man släppa taget och söka lyckan var för sig. Så varför inte då kunna fira att man tar steget ut i livet och börjar på ett nytt kapittel? Jo, för jag anser inte att jag börjar om. Det som har hänt har hänt men vi vänder blad och går vidare.


Jag tänker mig min skillsmässofest som en slags omvänd variant av bröllopsfesten. Inte så att det skall vara svart klänning istället för vit och så där men nåt slags bakvänt bröllop. Man kunde kanske börja med dans då. På bröllopen brukar man ju avsluta festen med dans. Om man skulle börja där två tiden på eftermiddan med en riktig gammaldags diskokula i taket och stroboskop och några underbara 90-tals teknolåtar i en mörklagd sal för att få upp stämningen. Sen går man vidare till att börja prata lite så där slött med alla gästerna och när alla är samlade och har kommit till rätta sätter man på lamporna och alla går till bords.


Då va d mat. Vad serverar man på en skillsmässofest? Separerade ägg? Nä! Kanske förlorade ägg! Ok ok! Jag ger mig. Det blir förstås marängsviss till förrätt. Sen tar vi en fin liten rumpstek till varmrätt och kantarellsoppa som efterrätt. OJ! Glömde kaffet! Det borde förstås serveras före svissen då. Nu har vi kommit till programmet tror jag.


Programmet skall förstås vara lite skillsmässobetonat. Jag tänker mig lekar av typ "vem bestämde i äktenskapet", "blöjstafett", "räkna vaknätterna", "favoritserien på tv" osv. Sen är det dags att dela upp bröllopspresenterna. Tja, dom flästa har förstås redan blivit delade men OM det skulle finnas saker kvar som ingendera parten vill ha, eller båda vill ha så kunde gästerna få bestämma vem som får dem! Då har man nån slags opartisk bedömmare av vem som skall få fågelbadet från första sommaren och sånt.


Gäster, ja. Jo jag tänker mig att man bjuder in de samma som under bröllopet. Med lite tur har man, som jag, kvar bordsplaceringen och allt från bröllopet och sparar därmed en hel del arbete. Programmen från bröllopet kanske kunde omarbetas en aning för att passa tillfället också.


Efter lekarna är det så dags att åka till kyrkan. Jo jag tycker faktiskt att man kunde åka till kyrkan även denna gång. Jag tycker att om man kan välsigna äktenskapet så kan man be om välsignelse även i skilsmässan. Jag tycker att man kan behöva be Gud om hjälp att få en fungerande skillsmässa och att man kan be om hjälp för att allt ska gå så bra som möjligt! För är det inte NU som hjälp och välsignelse behövs som mäst? Det här kunde faktiskt vara ett riktigt bra sätt att bearbeta en skillsmässa. Inte bara för paret som skiljer sig utan även för resten av släkten. För nog är det ju så att när man skiljer sig så påverkas hela ens omgivning. Alla känner sig tvugna att ta ställning åt det ena eller andra hållet. På det här viset kanske alla får ett positivt avslut på det hela. Nåt slags gruppterapi.


För dem som inte som vi har lyckats så bra med att bestämma om vårdnaden vore det här kanske också ett utmärkt tillfälle att diskutera den saken. Och OM det nu skulle finnas nån söt liten krukväxt eller en byrå som man har svårt att kunna bestämma vem som ska ha så kanske man kunde ta vecka vecka eller månad månad på den då också.


Tja, det här var nu bara några av mina funderingar idag. Men varför inte? Det kanske är dags att starta en ny slags tradition för att förebygga skillsmässo osämja? Är tiden mogen för mig och mina idéer?


Gå i frid


Kaisa

vem är jag - part 2

"Den som uppfattar framtiden som motvind går åt fel håll."
                                       
                                             -Martin Held-




Var vi nu då igen? Jo! Så var det. Jag hade slutat i konservatoriet och började jobba!


Jo, redan i konservatoriet började jag jobba på kvällar och helger på en matvaruaffär i Jakobstad. Efter att jag avbrutit mina studier fick jag heltidsjobb men pga att Kesko hade bestämt att byta typ av affär på platsen i fråga avslutade köpmannen sin verksamhet och en annan tog över. I väntetiden mellan de båda jobben passade jag på att gå en företagarutbildning. DET var intressant! I flera veckor satt vi timme ut och timme in i ett litet utrymme ovanför apoteket och funderade, räknade, planerade och lärde oss en massa! Det var ett underbart gäng av människor i varierande ålder. Mycket roligt hade vi och härliga vänner hittade man där!


Sen fortsatte jag att jobba i affären under en ny köpman. Tyvärr blev jag uppsagd sista dagen på min prövotid pga att köpmannen kommit fram till att han inte hade råd att ha så många anställda som vi var. Så jag fick avsked med några timmars varsel. Det var väl inte roligt direkt men vad ska man? Jo, man gör så som jag alltid brukar göra. Gråter en skvätt, accepterar läget och ger mig i kast med nya utmaningar!


Jag gick alltså hem till min hund, Donna, grät, läste JT och fann en kioskverksamhet till salu! Ja Det är väl inget att fundera på tänkte jag och köpte hela rasket! Tja, nu gick det väl kanske inte full så smärtfritt som det lät. Det var många turer i den långdansen. Jag kopplade in företagscentralen Concordia, tog lån från Finvera, prutade och försökte få säljaren att bara sälja det han hade rätt att sälja och till ett skäligt pris osv. Jag hade tur nog att ha en mycket god vän som hjälpte mig med att leka bitch! Vi va rätt bra på det också. Så måste man vara ibland.


Företaget hade jag sedan i ca 1,5 år tillsammans med min dåvarande. Det gick nu kanske inte så bra och vi avslutade senare. Lånen blev kvar i flera år efteråt men inte att jag en enda dag ändå har ångrat att jag tog det steget! DET var en verklig skola! Blod, svett och tårar gick åt men du milde så jag växte! Jag lärde mig att även lilla JAG, även lilla, gnälliga piplisan Kaisa, klarar av saker själv! Jag fick så otroligt många erfarenheter av både det ena och det andra slaget och bara det att jag VÅGADE gjorde att jag kände mig starkare! Efter den lärdomen känns det som att jag kan klara allt!


Det är klart att det kostade mig både pengar och tid men den grund av självförtroende som jag började bygga upp i och med företaget var värt varje penni och varje sekund!


Kontentan av det hela? Tja, friskt vågat helften vunnet och vad som än händer har man alltid fått erfarenhet och lärdom för livet!


Företaget avslutades och det markerade på samma gång slutet för min tid i Jakobstad. Jag skulle vidare mot nya utmaningar! Vidare mot Vasa!


Tack och god natt!


Kaisa

om statistik

"Det är mycket nedslående att leva i en tid där det är lättare att slå sönder en atom än en fördom"

                                       -Albert Einstein-

Nu undrar ni säkert vad statistik har med citatet ovan att göra. Jo! Det är mycket enkelt. Låt oss säga att det i ett rum finns tio personer som har ett halssmycke med en cirkel på sig. Nio stycken av dessa går omkring och fiser. Då har statistiken visat att 90% av de som bär sådana smycken släpper gas. Fördomen kommer ganska snabbt att säga att de som bär dylika smycken saknar vett och etikett eftersom de går omkring och släpper gas offentligt. Hur blev det för den tioende smyckesbäraren? Kan vi dra slutsaten att han också automatiskt är flatulent?

Jag fick senast igår försvara invandrare. Nu har jag inte de exakta siffrorna i det här fallet men det var något i stil med att 80% av sexuella överfall i Finalnd utförs av invandrare. Visst, den statistiken stämmer säkert. Men hur känns det för de 20% som är helt oskyldiga och aldrig skulle ens komma på tanken att utföra något dylikt? Jag är ganska säker på att dom absolut inte vill bli förknippade med den här statistiken! Jag vill det inte heller!

Jag har alltid tyckt om matematik men måste erkänna att statistik och sannolikhetskalkyl kanske inte riktigt är min grej. Det samma gäller nog fördomar. Före alla reagerar måste jag tillägga att jag har säkert massvis av fördomar själv också men jag försöker motstå dem så bra jag bara kan. Kanske det är så att min motvilja mot statistiken sitter i dess samband med fördomar?

Jag, precis som de flästa av oss, råkar också ut för fördomar lite då och då. Jo jag vet att jag är kvinna och därmed borde hållas hemma med mina barn men betyder det faktum att jag är social automatiskt att jag också har fallenhet för att vara otrogen? Jag vet att jag är yngst i familjen men gör det mig automatiskt mindre vetande? Jag vet att jag gillar Twillight, nöjesfält, cirkus och sockervadd. Gör det mig till en 13-åring?

Varför måste man alltid titta på grupptillhörighet? Kan man inte försöka se individerna och bilda sig en uppfattning utifrån erfarenheter man får av individen i stället för att dra egna slutsatser från tidigare erfarenheter med individer som kanske inte alls är likadana när allt kommer omkring? Jag kan känna att det finns en enorm orättvisa vad gäller bedömning av människor. Just nu gäller det förstås mig själv.

Jag skulle önska att människor som inte vet vem jag är, som inte känner mig och inte vet mina värderingar skulle anstränga sig för att lära känna mig före de drar sina egna slutsatser. Jag vill vara mig själv. Jag vill inte vara en del av statistiken. Jag ÄR inte en del av statistiken. Jag är en individ!

Med detta vill jag önska er en bra början på arbetsveckan och SNÄLLA ni! Ta reda på fakta före ni drar förutfattade slutsatser om folk!

Whit love!

Kaisa

Ur led är tiden

"Vem ska jag tro på tro på tro på när, tro på när allt är så här?"


Hjälp! Vart tog veckan vägen?! Jag vaknade ju upp till måndag idag och nu befinner jag mig plötslig i onsdag kväll! Ja, ja, jag vet att det inte var söndag igår men nog kändes det som söndag alltid! Nu har jag bara i kväll på mig att packa inför helgens tur ner till vännen för i morgon lär jag inte hinna något! För se jag ska till frissan i morgon!


Är det inte fantastiskt hur ett besök hos frisörskan kan liva upp en? Egentligen ska väl inte humöret och självkänslan sitta i hårrötterna men nog känns det ju ändå som att man skulle vara en helt ny och fräsch människa med massor av energi och självförtroende när man kommer ut därifrån!


Det här med självkänsla är det knepigt kapitel. Jag vet inte egentligen hur folk i almänhet har uppfattat mig så jag måste fortsätta utgå ifrån vad jag själv har för åsikt och hur jag själv känt och känner mig.


Min självkänsla har aldrig varit särskillt bra. Jag har aldrig tyckt om mig själv... Nej stop nu! Det har jag visst! Före jag började 'lekis' tyckte jag om mig själv! Då var jag, precis som min dotter är nu, självsäker och tuff! Det var sen i 'lekis' som självförtroendet dalade i botten. Sedan tog det ända tills milennieskiftet innan jag fick upp det igen! Det har jag nog mina underbara kompisar från Technis att tacka för! Kram på Puh-jänget!


Nu för tiden har jag, åtminstone enligt min egen åsikt, ett ganska sunt självförtroende. Fortfarande har jag mina stötestenar som t.ex. det faktum att jag inte ännu heller vet "vad jag vill bli när jag blir stor" och att jag, precis som dom flesta andra, inte är helt nöjd med mitt utseende. Så där i allmänhet tycker jag dock att det har blivit bättre. Själv tycker jag väl att jag i grunden är en rätt pesimistisk och negativ person men efter åratal av träning tycker jag att jag börjar bli rätt bra på att vara positiv nu! Jag märker förstås att det hänger på en ganska skör tråd. Ibland får jag säga ifrån på skarpen åt vänner och bekanta att "nu måste ni vara mera positiva! Jag är ingen i grunden positiv människa så det tar på att försöka! Ni får inte dra ner mig när jag kommit så här långt!" Det brukar hjälpa. 


Jag har ju den filosofin att om människor bara förstår hur jag tänker så blir det mindre prolem. Inte vet jag om jag har rätt i det men hittills har det fungerat tillfredställande. Åtminstone har jag märkt att man kan träna upp sitt självförtroende och att man också kan träna upp att tycka om sig själv.


Förut har jag nog känt att jag behövt en karl för att ha något riktigt värde. Det är garanterat betungande för de stackare som fått stå ut med mig och mina nycker. Nu däremot känner jag att jag klarar mig själv och dessutom faktiskt trivs riktigt bra med att vara själv! Nu får man ju då fundera över att är det synd om vännen som jag alltså inte är beroende av eller är det bra för honom att jag vill vara med honom trots att jag inte är beroende av honom? Jag tror att det är det senare. Fast lite jobbigt ska väl killen ha när han måste acceptera mig som jag är och stå ut med alla mina nycker.


Nu är det dags för mys i soffan med mina gosbollar och sen nati nati.


Kram kram


Kaisa

vem är jag - part 1

"In the beginning there was nothing."


Varför är det så svårt att berätta vem man är? Man vill inte skryta men man vill ju inte heller framstå som totalt värdelös. Hur hittar man ballansen?


Tja, jag brukar inte direkt ha problem att hålla låda. Det är bara att säga "berätta om dig själv" och sen är jag igång. Visst, jag får tunghäfta och blir alldeles röd om jag inte är på mitt bästa humör men oftast kan jag nog hålla ett tre timmars föredrag om mig själv. Jag brukar säga att jag är otroligt bra på att göra en kort historia lång. Det kan nog stämma.


Det här borde kanske egentligen ha varit mitt första blogginlägg. Nu blir det ju som sagt sällan som man tänkt sig så nu får det bli mitt femte inlägg i stället.


Om vi ska börja från början så får vi väl börja 1977. Det var året när en glad liten pilt tittade ut! Eller, vad vet jag egentligen om huruvida jag var glad eller inte. Har hört diverse historier som tyder på att jag nog va rätt grinig redan då. En klassiker är den där om att "först kom din bror. Han var så vild så vi bestämde att inga fler pojkar. Så kom din syster. Hon var så lugn å tyst å snäll så vi tänkte att en flicka till skulle vara bra. Sen kom du! Du skrek så vi bestämde att inga fler barn!" Nå, enligt den här historien har jag alltså mig själv att skylla för att jag inte har några småsyskon. Jag tror vi glömmer den och återgår till tron att jag var en glad liten rackare.


Hur det nu än är med den saken så såg jag alltså dagens ljus för första gången hösten 1977. Sen blev det flytt! Om jag räknat rätt (och min mamma får korrigera mig i fall av motsatsen) så blev det fyra flyttar innan jag började lågstadiet. I ett skede, när jag var si så där ungefär två år, bodde vi fem stycken i en enrummare med kokvrå! Allt går med våld och vaselin som dom brukar säga.


Sen kom alltså skolåldern. Tja, vad ska jag säga om den? Jag kan väl inte direkt påstå att det var den bästa tiden i mitt liv. Visst, det fanns nog några riktiga ljuspunkter där som t.ex. min första lågstadielärarinna! Hon har givit mig massor av glada minnen från ettan och tvåan. Tack för dem!


Nu tar vi fast forward här.


Plötsligt står man där med studentmössan och ingen var väl så förvånad som jag! Eller... ok. Kanske. Ska vi vara riktigt ärliga var det väl egentligen inte någon som hade trott att jag skulle klara studenten. Själv är jag övertygad om att jag gjorde det helt och hållet på pin kiv! "Här ska ingen komma å säga vad jag klarar och inte klara av! Nu ska ja visa er alla ni misstrogna!" Åså läste jag som en dåre och skrev som... Ja vad skriver man som? En printer? Det spelar nu mindre roll. Hur som helst så hade jag en låda full med mumsiga smörgåsar, godis, frukt och russin bredvid mig under skrivningarna och tog det väldigt lugnt. Aldrig har väl någon haft en så mysig picnic under studentskrivningarna som jag! Det var tydligen ett vinnande koncept.


Efter studenten blev det musikstudier. Här kom första studie motgången under min brokiga bana. Jag hade tänkt mig en kariär som kyrkomusiker men icke sa Nicke! Ledproblem, dåligt själv förtroende och halvmulen stämning ledde till att jag hoppade av först kyrkomusiken efter ett år och sen grundexamen i musik efter ytterligare ett år! Då var det dags för mig att börja jobba. Jag va inte en sån som klarade att leva på "Guds nåd å äinbären".


Här tycker jag vi tar en paus. Är ni fortfarande intresserade av min historia så får ni kika in senare igen. Nu ska ja kramas på en Knatt.


Nati nati


Kaisa

"teini" eller förskola?

"Sommar, sommar och sol."

Lägg märke till den fina wc-kön bakom mig.

Satte studentmössan på, ungarna i exets bil och hela familjen brummade iväg till stadens vimmel! Åh, vilket härligt väder! Ok, det kanske blåste en hel del och var lite kyligt men vårsolen fanns där! Ballongerna fanns där! Sockervadden fanns där! Vi till och med körde karusell ungarna och jag! Nu måste jag förstås tillägga att även om ballongerna och sockervadden fanns där så klarade vi av att inte köpa någon! Vi höll oss till lunch på ett överfullt "Hessburgare" och en 3 euros tur i karusellen. Till och med JAG var alltså duktig flicka å klarade mig utan sockervadd! Måste klappa mig själv på ryggen lite för det där *klapp klapp*.


Jag blir så pigger å glader över en tur på torget. Man känner sig lite 6-åring igen. Jag tycks bara minska i ålder nu för i fredags var jag, som vissa sa, "teini" och idag var jag ca förskola! 


Fredagen ja! Jo, det är alltså så att jag har en hemlig (eller ok, den är kanske ganska allmänt känd) passion. Nämligen Twillight! Så eftersom jag hade tid och möjlighet bjöd jag in brorsans 15-åring och tre av hennes vänner för att spendera en natt tillsammans med mig och Twillight! Vi började med första filmen där vid åtta snåret på fredag kväll och var klara med fjärde filmen strax före fyra på lördag morgon! Jisses så roligt man kan ha! Men oooooo så trött man kan vara på lördagen! Speciellt om dottern får öroninflamation och man blir tvungen att åka in till HVC för att få henne undersökt och därmed missar den inplanerade vilan. Inget man inte överlever dock. Härlig natt hur som helst!


Nu ska jag skaka mattorna och ta in dem så har jag allt mitt jobb för dagen gjort.


Ha en solig första maj alla!


Kaisa

om att gå vidare

"Att vara eller inte vara..."


En del anser att när något är slut skall det städas undan helt och man skall gå vidare. Min fråga är kan man inte gå vidare utan att städa ut allt?


Jag har fått kommentarer om att jag fortfarande har bröllopsbilder på min fb-sida. Jag har inte ens kommit på tanken att det skulle vara något fel med det! För mig känns det konstigt att ta bort dem. Det skulle kännas som om jag skämdes för mitt äktenskap eller på något sätt vill gömma undan det! Även om vårt äktenskap blev kort så har vi ändå varit tillsammans i nio år. Jag har massor med glada minnen och dem vill jag inte städa bort. Att minnas är ju inte det samma som att inte gå vidare!


Det finns saker i mitt liv som inte gått som planerat som t.ex. mitt företag. Det gick inte så bra och vi avslutade det. Även om det var tungt då så skulle jag inte vilja glömma det. Inte heller vill jag städa bort alla minnen från den perioden. Allt jag varit med om har jag lärt mig något av och dessa lärdomar och erfarenheter är det som gör mig till den jag är idag. Det finns ett citat "those who do not remember their past are condemned to repeat their mistakes", de som inte minns sitt förflutna är dömda att upprepa sina misstag. Jag tror att det också fungerar åt andra hållet. Jag är mitt förflutna och kan vara glad åt alla de bra stunderna i mitt äktenskap. Det betyder inte att jag inte kan gå vidare.


Kanske fungerar jag inte som de flästa. Jag vet inte. Hur det än är med den saken så måste jag leva så som det känns rätt för mig. Rätt för mig är att ha kvar alla minne, vara stolt över allt som hänt i mitt liv och gå vidare mot nya utmaningar med allt det jag lärt mig i bagaget!


Ha en glad vappen!


Kaisa

bygger nytt bygger till

"Kärleken är evig, ändast föremålen växlar."


En epok är till ända och en ny börjar. När man går in i ett äktenskap är naturligtvis tanken att man ska vara där resten av livet. Så går det tyvärr inte alltid. För mig är det onaturligt att bli ovän med den som jag varit tillsammans med. Hur ska man kunna bli så bittra på varandra att man inte längre kan prata med varandra? Hur ska man kunna hata någon som man en gång älskat så mycket? Vi skildes som vänner och jag är väldigt tacksam och glad för det. Visst är hela tanken på att äktenskapet är över överväldigande ibland men man måste gå vidare. Kan vi inte bli lyckliga tillsammans måste vi skiljas och söka lyckan på annat ställe. 


Man går vidare och bygger nytt bygger till som Mulle Meck skulle ha sagt! Ny lägenhet, ny vän och nya möjligheter. Vårsolen värmer och det är dags att så frön till ett nytt liv!


Istället för att se det som ett misslyckande försöker jag se det som en utmaning. Allt blir inte alltid som man tänkt sig men oftast finns där en orsak till att det blir som det blir. 


Det som förvånat mig mest är nog omgivningens reaktioner. Alla får ha sin åsikt men ibland kan jag känna att jag är totalt missförstådd. Min prioritet är alltid att allt ska bli så bra som möjligt för alla parter alltså även för mig! Visst kunde man göra en del saker annorlunda men går det alltid att styra allt? Det som gäller hjärtat går inte att styra och framtiden får man ta som den kommer.


Det var dagens tankar.


Kaisa

blogga loss

"Jaha... Det här var alltså dagen då jag kom på den radikala idén att starta en blogg!" 


Man kan ju nog undra hur den idén föds hos en sådan som mig. Läs- och skrivsvårigheter, redan allt för många järn i elden och i övrigt också en ganska vimsig person. Ja, den enda vettiga förklaringen jag kan komma på är att jag har ett behov av att få människor att förstå hur jag tänker! De behöver inte hålla med mig, men de får gärna förstå varför jag gör som jag gör och säger det jag säger. Huruvida andra tycker att det som rör sig i mitt överfulla huvud är intressant återstår att se. Mycket nöje under era lässessioner!


Over and out


Kaisa