om val

"Som att välja mellan pest och kolera..."


Jag kan bara konstatera att alla val inte känns som val. Ibland känns ett val mer som ett tvång. Man har två möjligheter. Båda är egentligen dåliga alternativ men det finns inga fler! Vad gör man då? Man försöker välja det som är bäst, eller minst dåligt! Så ser mitt liv ut just nu.


Något jobb fick jag alltså inte tag i här i trakten. Jag är en människa med ett enormt behov av att kunna planera min framtid. Jag klarar inte av att sitta och vänta och vänta på att få reda på om jag kanse, eventuell i bästa fall skulle råka ha lite inkomster nästa månad. Ska man vara riktigt krass så är det väl bara att konstatera att utan inkomster kan man inte vara ensamförsörjande med två barn och studieskulder.


Mina alternativ var alltså dessa:


1. Sitta kvar i min lägenhet med hopp om att någon kanske skulle behöva mig på något ställe så att jag skulle få hoppa in och jobba någon dag ibland och med lite tur kunna klara skivan ekonomiskt.


Riskbild: Eftersom jag på detta sätt inte skulle kunna planera min vardag och min framtid skulle mitt psyke troligen ta en hård smäll vilket skulle sluta med att jag inte kunde ha hand om barnen utan de skulle få bo större delen av tiden hos sin far. Eftersom jag dessutom skulle bo ensam skulle jag inte ha någon att stöda mig i vardagen.


2. Att söka jobb där det finns jobb, nämligen i södra Finland och ha ekonomisk möjlighet att överleva MEN vara tvungen att lämna barnen kvar hos sin far. Med lite tur skulle jag ändå ha möjlighet att träffa barnen de flästa helger.


Riskbild: Tja, jag skulle inte se barnen så ofta som jag skulle vilja. Jag kanske klappar ihop här också men då har jag i alla fall min älskling som stöder mig.


Ja så här ligger alltså landet just nu. Sagt och gjort. Jag sökte jobb i södra Finland och fick det! Heltidsjobb, möjlig fastanställning och intressanta arbetsuppgifter. En riktig utmaning! 


Nu söker vi lägenhet. Det är ju inte det allra enklaste heller förstås. Sen blir det troligen flytt i slutet av sommaren. Barnen stannar kvar hos sin far, som då blir heltidspappa, och jag får träffa barnen så ofta jag har möjlighet vilket gör mig till helg mamma.


Ett hopplöst läge men jag har även denna gång bestämt mig för att DET SKA GÅ! I mån av möjlighet skall vi försöka ha barnen även nån vecka då och då. Ingen av dem omfattas ju av skolplikten ännu så ännu finns det möjlighet. Sen är det bara att hoppas på att vi snart får flytta upp igen!


Men fy fy fy vad det är tungt! Att lämna sina barn är absolut inget man vill att NÅGON skall behöva gå igenom! Jag tycker så FRUKTANSVÄRT synd om alla pappor som varje dag blir tvugna att av stå från sina barn i en skilsmässa! Jag är HELT övertygad om att det inte är lättare för dem för att dom är pappor och inte mammor. Det där tror jag är en individuell sak! Jag hoppas att jag får det stöd jag kommer att behöva vid det här valet. Egentligen ser jag det inte som ett val utan som något jag är tvingad att göra. Visst, det har sina positiva sidor men att inte kunna vara med sina barn...


Tack Gode Gud att de har en sån underbar far!


Kaisa