om döden, äktenskap och skilsmässa

"Bättre en lycklig skillsmässa än ett olyckligt äktenskap!"
                                                 -Kaisa-


Jo jag vet. Jag tänker för mycket. Nu har jag analyserat mig själv igen och här har ni resultatet.


En bekant miste sin älskade hund idag och jag började fundera på döden och hur vi hanterar den. En del tar det hårt och om det gäller ett husdjur kanske de aldrig mer kan tänka sig att ta en ny hund eller katt. En del tar det som en fullständigt naturlig sak och funderar inte dess mer på det.


Jag tar det som en naturlig sak men som en personlig tragedi. När vi blev tvungna att ta bort vår blandrashund, Donna, var det fruktansvärt tungt. Jag grät och grät (det gör jag ännu också ibland fast det är 3 år sen i höst) och kunde inte fungera normalt. Min enda tröst just då var Gubben, vår schäfer. Jag hade honom att krama om varje gång jag saknade Donna. Jag tog långa promenader och jag började träna lydnad och tävla med honom. Jag ville vara med honom så mycket som möjligt och kunde då minnas dom glada stunderna med Donna samtidigt som jag skapade nya glada stunder med Gubben.


Jag tror att ett brustet äktenskap och en skillsmässa ofta kan liknas vid ett dödsfall. På ett sätt är det ju så att äktenskapet dör och det är en sorgeprocess man ska igenom. Jag skulle önska att jag skulle få dela mina glada minnen med min nya vän för att bearbeta sorgen. Det betyder för mig inte att jag vill tillbaka till äktenskapet, det finns ju trots allt en orsak till att det blev som det blev, men på något sätt vill jag att han skall vara en del av mitt gamla liv också. Låter det här förvirrande? Tja, kanske jag är konstig men så här fungerar jag.


Ha en mulen dag i glatt sällskap alla!


Kaisa