"My momma always said, 'Life is like a box of chocolates'. You never know what you're gonna get."
-Forrest Gump-
Igår skrev jag om döden. Idag skriver jag om livet.
Forrest Gumps mor var ingen dum kvinna. Det är just precis så där live är, som en chokladask. Man kan inte veta på förhand vad man får utan man tar sin chokladbit, biter i den och får sedan se innehållet. Ibland är det något riktigt gott och man njuter i fulla drag. Ibland är det något man helst skulle vilja spotta ut (och en del av oss gör det också). Någon gång då och då får man en bit som ser defekt ut men om man väljer att bita i den kan det visa sig att den innehåller den mest underbara gräddtoffen. Någon gång ibland får man en bil som ser alldeles otroligt läcker ut men när man biter i den innehåller den 98% kakao och en bitter eftersmak.
Sen finns det dom komplexa bitarna. Man kan inte riktigt bestämma sig om man tycker att den är bra eller dålig. På något sätt tycker man om smaken trots att ögonenbrynen krullar sig i avsmak.
Hur det än är måste man ta tag i biten och smaka på den innan man vet om man gillar den eller inte. Med rätt inställning kan man tycka att alla bitarna är ett litet äventyr i smakvärlden!
Man blir tilldelad en viss sorts choklad. Ibland får man inte den chokladbit man vill ha eftersom någon annan redan tagit den men man kanske märker att den bit som finns kvar är den godaste man någonsin smakat. Ibland får man bara välja en bit fast man egentligen skulle vilja ha två.
Livet är komplext precis som choklad.
Ha en bra dag alla!
Kaisa
söndag 8 juli 2012
lördag 7 juli 2012
om döden, äktenskap och skilsmässa
"Bättre en lycklig skillsmässa än ett olyckligt äktenskap!"
-Kaisa-
Jo jag vet. Jag tänker för mycket. Nu har jag analyserat mig själv igen och här har ni resultatet.
En bekant miste sin älskade hund idag och jag började fundera på döden och hur vi hanterar den. En del tar det hårt och om det gäller ett husdjur kanske de aldrig mer kan tänka sig att ta en ny hund eller katt. En del tar det som en fullständigt naturlig sak och funderar inte dess mer på det.
Jag tar det som en naturlig sak men som en personlig tragedi. När vi blev tvungna att ta bort vår blandrashund, Donna, var det fruktansvärt tungt. Jag grät och grät (det gör jag ännu också ibland fast det är 3 år sen i höst) och kunde inte fungera normalt. Min enda tröst just då var Gubben, vår schäfer. Jag hade honom att krama om varje gång jag saknade Donna. Jag tog långa promenader och jag började träna lydnad och tävla med honom. Jag ville vara med honom så mycket som möjligt och kunde då minnas dom glada stunderna med Donna samtidigt som jag skapade nya glada stunder med Gubben.
Jag tror att ett brustet äktenskap och en skillsmässa ofta kan liknas vid ett dödsfall. På ett sätt är det ju så att äktenskapet dör och det är en sorgeprocess man ska igenom. Jag skulle önska att jag skulle få dela mina glada minnen med min nya vän för att bearbeta sorgen. Det betyder för mig inte att jag vill tillbaka till äktenskapet, det finns ju trots allt en orsak till att det blev som det blev, men på något sätt vill jag att han skall vara en del av mitt gamla liv också. Låter det här förvirrande? Tja, kanske jag är konstig men så här fungerar jag.
Ha en mulen dag i glatt sällskap alla!
Kaisa
-Kaisa-
Jo jag vet. Jag tänker för mycket. Nu har jag analyserat mig själv igen och här har ni resultatet.
En bekant miste sin älskade hund idag och jag började fundera på döden och hur vi hanterar den. En del tar det hårt och om det gäller ett husdjur kanske de aldrig mer kan tänka sig att ta en ny hund eller katt. En del tar det som en fullständigt naturlig sak och funderar inte dess mer på det.
Jag tar det som en naturlig sak men som en personlig tragedi. När vi blev tvungna att ta bort vår blandrashund, Donna, var det fruktansvärt tungt. Jag grät och grät (det gör jag ännu också ibland fast det är 3 år sen i höst) och kunde inte fungera normalt. Min enda tröst just då var Gubben, vår schäfer. Jag hade honom att krama om varje gång jag saknade Donna. Jag tog långa promenader och jag började träna lydnad och tävla med honom. Jag ville vara med honom så mycket som möjligt och kunde då minnas dom glada stunderna med Donna samtidigt som jag skapade nya glada stunder med Gubben.
Jag tror att ett brustet äktenskap och en skillsmässa ofta kan liknas vid ett dödsfall. På ett sätt är det ju så att äktenskapet dör och det är en sorgeprocess man ska igenom. Jag skulle önska att jag skulle få dela mina glada minnen med min nya vän för att bearbeta sorgen. Det betyder för mig inte att jag vill tillbaka till äktenskapet, det finns ju trots allt en orsak till att det blev som det blev, men på något sätt vill jag att han skall vara en del av mitt gamla liv också. Låter det här förvirrande? Tja, kanske jag är konstig men så här fungerar jag.
Ha en mulen dag i glatt sällskap alla!
Kaisa
torsdag 5 juli 2012
Deffinitivt teini!
"Hvor er der værdighed uden ærlighed? - Vad är värdighet utan ärlighet?"
-Marcus Tullius Cicero-
Jag känner att jag måste lätta mitt hjärta. Jag behöver komma ut ur garderoben! Det här har tyngt mig så länge nu att jag MÅSTE släppa ut det! Jag hoppas att ni kan acceptera min läggning och att ni kan fortsätta umgås med mig även efter detta. Jag är fortfarande samma gamla, vanliga Kaisa som jag alltid varit. Känner ni för att trycka in mig i garderoben igen så 'be my guest', men jag hoppas att ni bara kan leva med hurudan jag är och gå vidare med livet. Det gör jag varje dag.
Jag ÄLSKAR att se på Hanna Montana!
God natt!
Kaisa
tisdag 3 juli 2012
om val
"Som att välja mellan pest och kolera..."
Jag kan bara konstatera att alla val inte känns som val. Ibland känns ett val mer som ett tvång. Man har två möjligheter. Båda är egentligen dåliga alternativ men det finns inga fler! Vad gör man då? Man försöker välja det som är bäst, eller minst dåligt! Så ser mitt liv ut just nu.
Något jobb fick jag alltså inte tag i här i trakten. Jag är en människa med ett enormt behov av att kunna planera min framtid. Jag klarar inte av att sitta och vänta och vänta på att få reda på om jag kanse, eventuell i bästa fall skulle råka ha lite inkomster nästa månad. Ska man vara riktigt krass så är det väl bara att konstatera att utan inkomster kan man inte vara ensamförsörjande med två barn och studieskulder.
Mina alternativ var alltså dessa:
1. Sitta kvar i min lägenhet med hopp om att någon kanske skulle behöva mig på något ställe så att jag skulle få hoppa in och jobba någon dag ibland och med lite tur kunna klara skivan ekonomiskt.
Riskbild: Eftersom jag på detta sätt inte skulle kunna planera min vardag och min framtid skulle mitt psyke troligen ta en hård smäll vilket skulle sluta med att jag inte kunde ha hand om barnen utan de skulle få bo större delen av tiden hos sin far. Eftersom jag dessutom skulle bo ensam skulle jag inte ha någon att stöda mig i vardagen.
2. Att söka jobb där det finns jobb, nämligen i södra Finland och ha ekonomisk möjlighet att överleva MEN vara tvungen att lämna barnen kvar hos sin far. Med lite tur skulle jag ändå ha möjlighet att träffa barnen de flästa helger.
Riskbild: Tja, jag skulle inte se barnen så ofta som jag skulle vilja. Jag kanske klappar ihop här också men då har jag i alla fall min älskling som stöder mig.
Ja så här ligger alltså landet just nu. Sagt och gjort. Jag sökte jobb i södra Finland och fick det! Heltidsjobb, möjlig fastanställning och intressanta arbetsuppgifter. En riktig utmaning!
Nu söker vi lägenhet. Det är ju inte det allra enklaste heller förstås. Sen blir det troligen flytt i slutet av sommaren. Barnen stannar kvar hos sin far, som då blir heltidspappa, och jag får träffa barnen så ofta jag har möjlighet vilket gör mig till helg mamma.
Ett hopplöst läge men jag har även denna gång bestämt mig för att DET SKA GÅ! I mån av möjlighet skall vi försöka ha barnen även nån vecka då och då. Ingen av dem omfattas ju av skolplikten ännu så ännu finns det möjlighet. Sen är det bara att hoppas på att vi snart får flytta upp igen!
Men fy fy fy vad det är tungt! Att lämna sina barn är absolut inget man vill att NÅGON skall behöva gå igenom! Jag tycker så FRUKTANSVÄRT synd om alla pappor som varje dag blir tvugna att av stå från sina barn i en skilsmässa! Jag är HELT övertygad om att det inte är lättare för dem för att dom är pappor och inte mammor. Det där tror jag är en individuell sak! Jag hoppas att jag får det stöd jag kommer att behöva vid det här valet. Egentligen ser jag det inte som ett val utan som något jag är tvingad att göra. Visst, det har sina positiva sidor men att inte kunna vara med sina barn...
Tack Gode Gud att de har en sån underbar far!
Kaisa
Jag kan bara konstatera att alla val inte känns som val. Ibland känns ett val mer som ett tvång. Man har två möjligheter. Båda är egentligen dåliga alternativ men det finns inga fler! Vad gör man då? Man försöker välja det som är bäst, eller minst dåligt! Så ser mitt liv ut just nu.
Något jobb fick jag alltså inte tag i här i trakten. Jag är en människa med ett enormt behov av att kunna planera min framtid. Jag klarar inte av att sitta och vänta och vänta på att få reda på om jag kanse, eventuell i bästa fall skulle råka ha lite inkomster nästa månad. Ska man vara riktigt krass så är det väl bara att konstatera att utan inkomster kan man inte vara ensamförsörjande med två barn och studieskulder.
Mina alternativ var alltså dessa:
1. Sitta kvar i min lägenhet med hopp om att någon kanske skulle behöva mig på något ställe så att jag skulle få hoppa in och jobba någon dag ibland och med lite tur kunna klara skivan ekonomiskt.
Riskbild: Eftersom jag på detta sätt inte skulle kunna planera min vardag och min framtid skulle mitt psyke troligen ta en hård smäll vilket skulle sluta med att jag inte kunde ha hand om barnen utan de skulle få bo större delen av tiden hos sin far. Eftersom jag dessutom skulle bo ensam skulle jag inte ha någon att stöda mig i vardagen.
2. Att söka jobb där det finns jobb, nämligen i södra Finland och ha ekonomisk möjlighet att överleva MEN vara tvungen att lämna barnen kvar hos sin far. Med lite tur skulle jag ändå ha möjlighet att träffa barnen de flästa helger.
Riskbild: Tja, jag skulle inte se barnen så ofta som jag skulle vilja. Jag kanske klappar ihop här också men då har jag i alla fall min älskling som stöder mig.
Ja så här ligger alltså landet just nu. Sagt och gjort. Jag sökte jobb i södra Finland och fick det! Heltidsjobb, möjlig fastanställning och intressanta arbetsuppgifter. En riktig utmaning!
Nu söker vi lägenhet. Det är ju inte det allra enklaste heller förstås. Sen blir det troligen flytt i slutet av sommaren. Barnen stannar kvar hos sin far, som då blir heltidspappa, och jag får träffa barnen så ofta jag har möjlighet vilket gör mig till helg mamma.
Ett hopplöst läge men jag har även denna gång bestämt mig för att DET SKA GÅ! I mån av möjlighet skall vi försöka ha barnen även nån vecka då och då. Ingen av dem omfattas ju av skolplikten ännu så ännu finns det möjlighet. Sen är det bara att hoppas på att vi snart får flytta upp igen!
Men fy fy fy vad det är tungt! Att lämna sina barn är absolut inget man vill att NÅGON skall behöva gå igenom! Jag tycker så FRUKTANSVÄRT synd om alla pappor som varje dag blir tvugna att av stå från sina barn i en skilsmässa! Jag är HELT övertygad om att det inte är lättare för dem för att dom är pappor och inte mammor. Det där tror jag är en individuell sak! Jag hoppas att jag får det stöd jag kommer att behöva vid det här valet. Egentligen ser jag det inte som ett val utan som något jag är tvingad att göra. Visst, det har sina positiva sidor men att inte kunna vara med sina barn...
Tack Gode Gud att de har en sån underbar far!
Kaisa
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)